I stilla vatten

"Stilla vatten" är andra delen i Britt Peruzzis Rivieran-serien om kommissarie Alda Luppi vid polisen i Nice, en mustig kriminalroman om skuld, släkt och eget ansvar. En man hittas mördad på den världsberömda stranden i Änglarnas bukt, bland badgäster och lekande barn. Det visar

sig vara superrika fastighetsmäklaren Serge Santone som sitter med avskuren hals i en solstol. Ändå finns det inga vittnen till det brutala brottet som lamslår kusten under årets mest intensiva turistvecka. Alda Luppisom just ska börja sin semester får planera om, till förtret för familjen, och dras in i en komplicerad utredning som blottlägger hänsynslösheten i fastighetsbranschen. Spåren leder till en period i historien som präglades av solidaritet men också odlade en av mänsklighetens mörkaste sidor: girighet. Till slut återstår bara en fråga: Hur länge kan hämnden pyra utan att den tar sig konkreta utlopp? I den här delen av serien blir man mer bekant med personerna och Alda blir mer begriplig. SDamtidigt är det en kärleksfull skildring av livet i och omkring Nice och det vattnas i munnen när man läser om olika maträtter som mellan varven serveras.

Med corona som vapen

Det har på kultursidorna klagats på att rådande corona-pandemi inte dykt upp i litteraturen. Nå¨, någonting är på gång, åtminstone i de lätare genrerna. Johan Elfners "Svärmor" har underrubriken "en krim-feelgood i coronatider".

Livet leker för de paret Tess och Magnus, som startar en konferensverksamhet som går galant. De blir omtalade och pengarna rullar in. Fram tills corona sätter stopp för verksamheten: plötsligt har de bara skulder. Kanske kan Magnus stenrika mamma Margareta av Heesten hjälpa dem med ett lån? Men nej, snålare människa finns inte. Dessutom avskyr hon sin svärdotter. Ett sista försök till övertalning ska göras på svärmors 85-årsdag. Men Tess blir smittad med corona. Ska hon ändå besöka sin svärmor? Jo, det ska hon, för en överviktig 85-åring med bara en lunga bör inte klara av smittan, eller hur? Dessutom verkar människor stå i kö för att få "hästen" att lämna jordelivet... Härifrån följer en händelseutveckling där hemligheter avslöjas och nya tillkommer. Vems sida ska Magnus välja? Hur är Berggren, Margaretas alltiallo, egentligen inblandad? Och när poliskommissarie Haddock (!) börjar nysta ställs allt på sin spets. Svärmor är en rolig, snabb och bitsk historia med färgstarka karaktärer. En del av dem är på gränsen till karikatyr fast å andra sidan, uppkomlingstanter kan vara hur hemska som helst. En underhållande bok som ställer en del moraliska frågor om pengars betydelse och om man kan vara lycklig utan dem..

Tant Gredelins tredje

Hon skriver i en rasande takt, Anna Lena Stålnacke, mamma till företagsamma Vivi som haft sån otur i livet. I del två, "Tant gredelin på turné" började berättelsen dra mot det ljusare och i nyutkomna trean, "Tant Gredelins julbryderier" har Vivi äntligen fått sin efterlängtade butikslokal, och Gamla stan fullkomligt pyser av julmys. Hon och Mick är nyförälskade, och vore det inte för det tunga villkoret så vore livet perfekt.

Vivis hyresvärd vill att hon ska "göra folk" av hans bortskämda vuxna dotter, och klarar hon inte det så förlorar hon lokalen och är tillbaka på ruta ett. I boken skildras julens upptakt och många komplikationer. Som en vintageväska på vift,Unga djurrättsaktivister fulla av julilska, en frånvarande mamma som plötsligt lägger sig i sin vuxna dotters angelägenheter, kärlekstörstande pensionärer och ett luciatåg som Stockholm sent ska glömma gör att Julbryderierna svämmar över. Samtidigt känner sig Vivi sviken av sin bästa vän och kompanjon, den raseribroderande Marika med åländska rötter. De som skulle skapa så mycket nya fina minnen tillsammans. Är en fridfull jul i den lilla butiken på Själagårdsgatan ens möjlig? Hur som helst, jag trivs i Vivis sällskap och gillar hennes sätt att ta itu med problem. Och massor av Stockholmsskildringar gör inte boken sämre.

Med Tikkanens linjer

Historikern Henrik Meinander behandlar i tio essäer Henrik Tikkanens samhällsorienterade och kulturpolitiska teckningar i Helsingin Sanomat från åren 1967-1972. "Tikkanens linje, tidsbilder 1967 - 1972" heter den. Idén till boken fick han när han forskade för

boken "Samtider" och gick igenom mängder av tidningsmaterial. Dessa teckningar är nästan helt okända för dagens läsare, trots att de både tematiskt och konstnärligt hör till det bästa Tikkanen presterade. Och Tikkanen var en mycket begåvad och lyhörd stadstecknare, hans bok om Aten med text av Theodor Kallifatides är mycket fin. Tyvärr har Tikkanens roll som tecknare överskuggats av hans romaner i den så kallade Adressviten och av att han getts rollen som riksbuse som förstörde livet för Märta Tikkanen. Fast det finns förstås nyanser att utforska och det här är en av dem. Meinander utgår från det högintressanta bildmaterialet för att beskriva ett dramatiskt och omvälvande brytningsskeende i Finlands historia. Tiden definieras av en stor flyttrörelse från landsbygd till stad, en resa som för många fortsatte till Sverige. Övergången från ett småbrukarsamhälle till ett industrialiserat och urbant samhälle skedde i rasande fart.Internationellt sett var Vietnamkriget aktuellt, och i inrikes politiken stod Kekkonen på höjden av sin makt. Och Tikkanen var försiktigt positiv till Kekkonen fast tidningen han arbetade för var Kekkonenkritisk. Ungdoms- och populärkulturen fick ett stort genomslag, medan den sexuella revolutionen i det tysta stod för en lika stor samhällsomvälvning.Allt detta visas i Henrik Tikkanens teckningar, som är utgångspunkten för tio texter som blir en berättelse om en avgörande tid i det finländska samhällets utveckling.Nära men märkligt fjärran. Och bilderna ska man njuta av, de är oefterhärmliga och fångar på kornet tidens puls.

Är det här en roman?

Jag sitter fundersam med Karin Erlandssons nya bok, "Hem". Hon kallar det en roman men jag är tveksam. Jag läser den som elva berättelser från skilda tider och de har alla kvinnor i centrum. Tiden spänner från Saltviks järnålder till nutidens sjöfart på färjor och långfart. Berättelserna spretar och drar åt olika håll när de beskriver förhållandet mellan de som ger sig av och de som blir kvar. Så sett är boktiteln ganska flat när den bara heter Hem. Här beskrivs ju så mycket annat. Havet omsluter de hem som är åländska och sedan urminnes tider har man begett sig ut på det för

att få sitt levebröd och för att komma bort från öhemmet.Hem kallas för en kollektivroman där många olika människors livsberättelser avlöser varandra och där berättelserna blir ett oratorium med många röster om hur det är och har varit på Åland, det är förhållanden som skildrats på många olika sätt både litterärt och dokumentärt. Så sett kan man säga att temat är väl genomtröskat. Alltid är det någon som måste ut på havet och alltid någon annan som stannar kvar och är tvungna att förhålla sig till frånvaron.Oavsett tid har ålänningarna samma känslor för de är i grunden uiversella. I alla tider är hemmet och människorna själva grunden för sjöfarten och det skildrar Erlandsson med stor tydlighet. Bäst lyckas hon, enligt min åsikt, med berättelsen om Ragnhild och byggandet av Jomala kyrka där det mytiska får ta en självklar plats. Berättelsen om flickan Flör i Finström, som saknar sin pappa som är borta på krigstida hav, rör också vid djupa känslor. Så visst läggs ännu en röst till berättelserna om åländska kvinnor. Men roman? Jag är inte övertygad...

Mankells dunderdebut

Det är 30 år sedan Henning Mankell introducerade kriminalkommissarie Kurt Wallander i "Mördare utan ansikte". Första delen i en lång rad uppskattade Wallander-romaner. Nu är både författaren och hans hjälte gångna ur tiden.

En natt i januari mördas Maria och Johannes Lövgren, ett äldre bondepar i Skåne på ett synnerligen brutalt och sadistiskt vis. Innan kvinnan avlider yttrar hon ordet "utländsk". Någon tid senare brinner stadens flyktingförläggning och en somalisk flykting blir mördad. Kommissarie Wallander tar upp kampen mot den hänsynslöse mördaren. Mankell fick idén att skriva om ett fall som detta när främlingsfientligheten var på frammarsch i Sverige. Nu är böckerna mer aktuella än någonsin. Leopard återlanserar den folkkära romansviten för att den ska nå nya generationer av läsare och återupptäckas av de gamla.Mankell är minst lika viktig för den samhällsorienterade kriminalromanen som Sjöwall-Wahlös serie. Men medges ska att man ibland blir lite trött på att hela tiden få ideologiska åsikter skrivna på näsan. Läsare kan faktiskt tänka själva...

Stil som återuppstår

Amanda Hellbergs ny julroman, "Jul i rubinrött" har just getts ut.Fjolårets julroman hette ”Jul i krinolin”. Och jag tänker när jag ser den att inget är nytt under solen, inte i böckernas värld eller annars. För det man nu marknadsför som "romance" är ju bara en variant på det som tidigare kallades "pigromaner" med enkelt och romantiskt innehåll och där slutet måste vara gott. Visst, de nya pigromanerna är upphottade med starkare känslor och erotik men basen är densamma.

I centrum finns alltid en ung kvinna och så är det här. Utåt sett har Nina Swartensköld allt: man, barn och en gynnad tillvaro på Dackesta herrgård.Nina är till hälften italienska och det får förklara hennes starka känslor. Men bakom stängda dörrar är äktenskapet olyckligt och hon drömmer om ett annat liv. När den frisinnade privatläraren Johan Mahler anländer för att undervisa sonen och bo på godset sker det otänkbara – Nina blir kär och känslorna är besvarade. Och medan vintermörkret sänker sig brinner den hemliga förälskelsens låga allt starkare. Men riskerna är enorma. Om greven får veta sanningen mister Nina allt. Julen 1888 närmar sig, granen kläs inför luciabalen och det visar sig att fler på herrgården bär på en förbjuden längtan. Som några timmars verklighetsflykt passar boken bra men det litterära värdet kan man ha åsikter om. Men det är ju inte för det som den här typen av romaner skrivs.