Om att hitta och tappa minnen

"Kattjakten" av Jona Elings knutsson är en roman om åldrande, ensamhet och utanförskap. Det är författarens andra roman och hon skriver också låttexter och krönikor. Här skriver hon om arbete och kvinnoliv i skuggan av det

svenska folkhemmet - och om att skipa rättvisa med de medel som står till buds.Författaren skriver engagerat om ökade samhällsklyftor och utanförskap. Den politiska historien går som en röd tråd genom romanen, med nittonhundratalets stora samhällsomvandlingar som bakgrund till berättelsen. Huvudpersonen Eva Jansson är så gammal att hon tappat räkningen, och ingen räknar längre med henne. Som en vindpinad fjällbjörk vilse huvudstadens ädlare träd kämpar hon sig igenom de ensamma dagarna. I ett desperat försök att få mänsklig kontakt tar hon upp jakten på en bortsprungen katt.Men ingenting är längre som det brukade. Medan kattjakten tar allt vildare vägar börjar Eva glömma sådant hon borde komma ihåg. I stället tränger sig de minnen på som hon jämt gjort allt för att hålla ifrån sig. Det är fint beskrivet för minnen kommer ofta till oss som ett ord eller en bild, oavsett om man är gammal eller ung.

Tillbaka i Fjällbacka

Camilla Läckberg är tillbaka i Fjällbacka efter en paus på fem år. Jag trodde faktiskt att hon efter tio utgivna Fjällbacka-titlar hade lagt ner serien. Men så är det inte. Med "Gökungen" återknyter hon till den bohusländska idyllen som drar till sig så mycket kriminalitet.

Två fruktansvärda händelser, utan synbart samband, skakar Fjällbacka. En känd fotograf hittas brutalt mördad i en utställningslokal. Henning Bauer, påtänkt som nobelpristagare i litteratur, drabbas av ett våldsdåd på den lilla ö där han håller till för att skriva den tionde delen i sin romansvit. Patrik Hedström och kollegorna på Tanumshede polisstation kommer ingenvart med utredningen av fallen, samtidigt som Erica Falck gräver i ett tragiskt mord i 1980-talets Stockholm. Hon inser snart att det förflutnas trådar sträcker sig långt in i nutiden och att gamla synder lämnar långa skuggor. Jag ska villigt erkänna att det tog lite tid att koppla ihop bilden av vem som är vem i Fjällbackasviten. Fem år är lång tid för paus och jag tror nog att fler än jag får leta i minnet.Skildringen av de blodiga brotten ges utrymme, både de i nutid och i gången tid. Men Läckberg brukar juinte rygga för det råa. Lite extra bonus är det att kretsen kring Bauer hör till landets litterära elit med försänkningar och vänner i Svenska akademien. Naturligtvis har de också att göra med skandalerna på klubben Blanche och den tafsande verksamhetsledaren Ole. Det märks att föärfattaren haft roligt när hon skildrar de olika kulturvärldarna. För hjältinnan Erika är inte finkuturell eftersom hon skriver om "true crie" och har många läsare. Så jo, det var på det stora hela kul att återknyta kontakten med Fjällbacka.

Inte vad jag trodde

Det har sina sidor att satsa på okända debutanter. Det blir jag snart varse när jag börjar läsa Victoria Dowds "Den smarta kvinnans handbok i mord". Den marknadsförs som " lika spännande som smart och rolig perfekt läsning för alla som gillar allt ifrån Agatha Christie till Liane Moriarty". Det är nog att ta i. Visst, miljön är mysrysligt brittisk men sen tar det stopp. I sitt försök att beskriva personerna med

distans så far Fowd ut i långa, syrliga och elaka beskrivnngar. Finns inte en enda som verkar normal här. Och det som skulle bli en mysig helg på landet för Pandora Smarts bokklubb blir i stället något helt annat när en kvinna hittas död. Och kort därpå hittas ytterligare ett lik. Som om inte det vore nog drar ett oväder in och alla gäster blir insnöade i det ödsligt belägna huset där debokat sig för helgen. Är mördaren ute efter någon annat? Eller är det rent av så att den som dödat är någon bland dem? Nu måste de samarbeta för att ta reda på vem mördaren är och se till så att inte fler offer skördas. Vad kvinnorna i bokklubben skulle behöva är en handbok i mord ... "Den smarta kvinnans handbok i mord" är en ryslig historia inte minst när det gäller berättarstilen. Så gå inte på vad förlagsreklamen lovar.

Om exilens våndor

Isabel Allendes roman "Långt bortom havet" - som nu finns som pocket - börjar i Spanien mitt i inbördeskriget på 1930-talet. Poeten och senare Nobelpristagaren Pablo Neruda var chilensk konsul i Paris på 30-talet och fick efter

Francos seger i det spanska inbördeskriget i uppdrag att arrangera en flyktingtransport så att 2 200 spanska flyktingar kunde få en fristad i Chile 1939. "Mitt vackraste poem, som ingen kunde sudda ut förklarade Neruda senare i livet,." En av dessa tusentals spanska flyktingar som i Allendes roman stiger i land i Valparaiso är Roser, en gravid ung änka och pianist. Roser tvingas ingå ett konvenansäktenskap med sin avlidne makes bror för att kunna invandra till Chile. Hennes nye make, Victor Dalmau, är en ung medicinstuderande som varit fältläkare i det blodiga inbördeskriget och under den tiden utvecklat en speciell operationsmetod, som han så småningom ska bli berömd för. Detta omaka par inleder tillsammans med Victors föräldrar ett nytt liv i Chile med allt vad det innebär av flyktingens umbäranden och prövningar, ständigt i förhoppning om att kunna återvända till Spanien. Men drömmen om ett hem och ett hemland utvecklas till något annat än det de från början trott när deras barn föds och en ny generation i familjen Dalmau växer upp. Det var länge sedan jag läste nåt av Allende men den här romanen visar att hon har kvar lejonklon som berättare.

Sista delen om Värnamo

Ewa Klingberg har mutat in småländska småstäder som sitt litterära revir. Nu har hon kommittill den avslutande delen om Värnamo. I serien Värnamorden låter hon journalisten Niklas gå till botten med konstiga historier i stadens närhistoria. Till sin hjälp har han anteckningar som hans far, också han journalist, har lämnat efter sig. I "Offervilja" får journalisten Niklas allt fler frilansjobb från lokaltidningen i Värnamo, vissa mer spännande än

andra. Motvilligt bevakar han ett trädgårdsfynd i form av en nedgrävd pistol. Men när vapnet tycks höra ihop med det sista kalla fall som hans pappa lämnade efter sig - ett ouppklarat bankrån - blir han nyfiken. Han börjar nysta i fallet. År 1967 skedde ett våldsamt rån i stadens största bank och en kund blev skjuten till döds. Än idag vet ingen vem som avlossade det dödande skottet. I sina efterforskningar stöter Niklas på stadens livliga frikyrkoliv och han börjar misstänka att det innanför kyrkans väggar döljer sig en och annan hemlighet. Vem var den karismatiske pastorn som hade rykte om sig att charma stadens kvinnor? Och vad hade bankdirektörens hustru med pastorn att göra? Klingberg pendlar mellan nutid och 1960-tal och återger tidsandan på ett övertygande vis, det ser vi som var med då. Och det är ju aldrig fel att nysta i kalla fall, även om de hettar till ibland.

Osannolikt populär

"Färskt vatten till blommorna" av Valerie Perrin låg länge etta på franska och italienska bästsäljarlistor och utnämndes till italiens mest populära "lockdown-roman". "Färskt vatten till blommorna" är en innerlig roman om en kvinna som envisas att tro på lycka mot alla odds fast livet och männen behandlar henne omilt. Violette Toussaint är vaktmästare på en kyrkogård i en liten by i Bourgogne.

Tillfälliga besökare och lokala invånare samlas gärna i hennes kök för en kopp kaffe, en pratstund, en gråtstund eller ett förlösande skratt. Violette är en tystlåten kvinna som föredrar att lyssna på andra. Få vet egentligen varför hon lever så här, ensam, mellan sin vackra trädgård och den välskötta kyrkogården, bara att hon verkar vara tillfreds och sprider lugn och värme omkring sig. Sent en kväll får Violette ett ovanligt besök. En förbryllad man, polis till yrket, förklarar att hans nyligen avlidna mor har önskat att få bli begravd på just denna kyrkogård, långt borta från hemmet och bredvid en för honom helt främmande man. I takt med att Violette hjälper honom att reda ut mysteriet kring hans mor, fattar kommissarien tycke för Violette men börjar även att gräva i hennes förflutna. Det blir slutet på Violettes stillsamma tillvaro och hennes brokiga förflutna rörs upp. Det är välskrivet och överraskande, flera gånger tar romanen oväntade vändningar. Och så ska det ju vara.

Lågar rätt måttligt

Värme och ljus är förutsättningar för att klara vintrarna i Norden och på det viset ska man väl förstå Ulla-Lena Lundbergs nya roman, "Lyser och lågar". Romanen spänner över 70 år i Finlands historia, från Vasa brand vid 1800-talets mitt till tiden efter inbördeskriget.

I Lundbergs roman får vi följa tre kärlekspar ur tre generationer från analfabetism via fruntimmersskolor och universitet till barn som skolvägrar. I centrum står Finns folkhögskola, en historisk institution. Själva grundandet är en triumf, och här utspelar sig under åren livgivande samtal och diskussioner. Under förryskningsperioden är avvägningen mellan aktivism och laglydighet ett konfliktämne. Långa perioder måste Finlands öden stå tillbaka för det enskilda livet. På samma sätt är det den brinnande idealismen och hänförelsens eld som åstadkommer förändring i Finland under slutet av 1800-talet och de stora folkrörelsernas tid. Romanen påminner också om hur viktigt det är med bildning och utbildning, där har vi idag kommit långt bort från eldsjälarnas tid. Nu är det korvstoppning och poängsamlande som gäller om man vill bli något. En inte helt lyckad väg för pedagogiken. Författaren är, som så många andra författare, kanibalistisk till sin läggning. I tidigare romaner har hon sugit musten ur sin släkt på farssidan och livet på Kökar. Här är det släkten på moderns sida som används som stoff till romanen, även om en del förstås friserats till. Men det är en del som skaver i den här berättelsen. I sin strävan att skriva en dokumentärroman har Lundberg tagit in stora mängder av material som protokoll och mötesreferat, utskrivna i dialogform som i ett teaterstycke.Det här berättargreppet slår sönder berättandet, man får gå tillbaka för att se var man befinner sig i berättelsen. Och det är inte speciellt roligt att läsa dialog, replik för replik. Det gör att berättelsens låga fladdrar betänkligt och att det inte heller lyser om personskildringarna som det brukar göra hos Lundberg. Personerna blir endimensionella, som silhuetterna på omslaget. Och det är en förlust.