Alla har en relation till mamma

   Ingen kommer undan moderskapet. Det  når oss på djupet antingen det är fråga om närvaro eller  frånvaro, kärlek eller hat. Alla har vi en mamma att förhålla oss til.

   Det är något som blir tydligt i idehistorikern Patricia Lorenzonis bok  Mama Dolly, en  konfrontation med bilder av moderskap från hela världen: Det finns absolut  ingenting lagom när det kommer till mödrar, allt dras till sin spets.
    Här i boken samsas jungfru Maria med fåret Dolly, La Llorona med Alienfilmernas Ellen Ripley, Medea med Loretta Lynn - ett antal modersfigurer som är lyckliga, tragiska eller parodiska. Alla belyser de moderskap i någon form. Man förstår att moderskap inte är en roll utan många och motsägelsefulla.

  Man får läsa om bortbytingar och aborter, manliga mammor och danska spermabanker. Och mitt i all kulturhistoria finns betraktelse som spänner över årtusenden och och som länkar till djupt personliga berättelser om rädslan för och längtan efter barn.

   På bara drygt 100 sidor lyckas förfgattaren ge både insikter och sparkar i bekvämlighetens bakdel. Tack för det!

    En helt perfekt bok att ge bort eller läsa själv inför stundande morsdag.

Ljudboken ett bra alternativ

Ann Cleeves andra roman med Vera Stanhope i huvudrollen finns nu på svenska, "De döda talar inte" heter den. Vera Stanhope är snuten som arbetar för mycket, väger för mycket och dricker för mycket. Tillsammans med polisassistent Joe Ashworth försöker hon lösa fallet med hjälp av intuition och näsa för brott.

    Här försöker de  lösa fallet  med omständigheterna kring att en liten pojke drunknat i ett badkar. Ett år senare hittas den socialsekreterare som utrett fallet död i ett badhus . Vera måste skynda sig för att finna en mördare som kan vara vem som helst  mitt bland dem.
   Cleeves skriver  i samma deckartradition som Agatha Christie och Dorothy Sayers men hennes ton är vassare och miljöerna råare. Visst finns det  engelska gröna kullar runt  mordutredningar men de dominerar inte.

    Känner man ett sug efter välskriven brittisk kriminalroman så är Cleeves ett bra alternativ. Och vill man inte läsa själv så är ljudboken ett bra alternativ, Anna-Maria Käll har läst in den här boken. Förstås finns den som pappersbok också.

Den omöjliga vägen

   Alla som överlevde nazismens förintelseläger är undantag och mirakel, det var ju aldrig meningen att de skulle leva. Om detta skriver Göran Rosenberg (bilden) i "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" där han berättar sina föräldrars historia och hur de kom att hamna i Södertälje 1947, en stad där författaren föds ett år senare.

   Livet som överlevande var inte lätt, mycket har skrivits om det trauma som drabbar överlevare från katastrofen. Och hur kan man hantera att hela den värld man tillhört blivit förintad?

   Boken är mycket lyhört skriven, det peronliga filteras genom hela faktatexten. Och att Sverige inte levde upp till de ideal man satt kastar en lång skugga. För det här är ingen berättelse med lyckligt slut. Men det är en väsentlig berättelse, viktig om man vill förstå världen vi lever i.

   En av vårens starkaste dokumentärböcker utan minsta tvivel.

Långt samtal med Mankell

   "Mankell om Mankell" av den danska journalisten Kirsten Jacobsen  är den första intervjuboken med Henning Mankell som nådde stora framgångar med sin Wallander-serie.

    Hur går det att vara socialist och samtidigt en av världens mest säljande författare? Kanske det är som en av hans närstående säger, att det finns både ett stort ljus och ett stort mörker inom honom. Ibland visar han mer, eller mindre, av den mörka sidan.

   Här får man veta mer om mankells väg mot vänster, om hans ideologiska synsätt och om hur det ska tillämpas.

     Boken  varvassamtal om modern som övergav honom, om vägen till teatern och förstås om det ofrånkomliga åldrandet. Kirsten Jacobsen har samtalat med Henning Mankell under mer än ett års tid och hon har gjort ett jättejobb med att strukturera texten och få ordning på berättandet.

   Är man nyfiken på författaren bakom Wallander-böckerna blir nog det här upplysande läsning. Fast jag är inte så säker på att jag håller med Mankells teori om att det svenska samhällets utveckling och avveckling kan skildras genom hur kriminalromaner skrivs. Det är en förenklad teori.

En förfärlig bok

Ja, rubriken är inte min, den är lånad av författaren, August Strindberg och han säger så om romanen "En dåres försvarstal" som nu getts ut som pocket och ingår i evenemanget Stockholm läser. Mycket lämpligt eftersom man i år stort uppmärksammar att 100 år gått sedan den bråkige författaren dog.

    "Det här är en förfärlig bok det medger jag utan invändningar" skriver han i sitt förord 1887. Och även om boken kallas roman så är det en lätt maskerad skildring av författarens och Siri von Essens stormiga år tillsammans. Strindberg skrev romanen på franska och han tillät inte medan han levde att den översattes till svenska.

  Idag är ju bekännelseromanerna många, man blandar friskt självbiografiskt och påhittat, och Strindberg var långt före sin tid även i det avseendet. Det är också en stor kärleksoman som beskriver hur två konstnärer försöker leva ihop och, hur än Strindberg försöker kan han inte dölja att han också beundrar Siri, i romanen Maria.

   Och som vanligt är språket starkt och friskt, romanen har inte alls fått åldersrynkor. Och Märta Tikkanen har skrivit en tänkvärd inlledning till romanen. Sådet är bara att sätta tänderna i denna av passion vibrerande klassiker.

Homan - och Cléo - fyller 40

   Tänk vad tiden går! I vår kommer bok nummer 40 om den stillsamme antikhandlaren Johan Kristian Homan i Gamla stan  ut och det firar Jan Mårtensons (bilden) förlag genom att ge ut en samling icke tidigare publicerade Homan-äventyr med titeln "Jubileumsmord" och så deckaren "Mord i blått" som tar läsarna med till intrigfyllda modemiljöer och till Marrakesch.

  Antingen gillar man Homan, trots hans manér, eller så avskyr man honom för manérens skull. Något mellanläge har åtminstone inte jag lyckats hitta. Själv hör jag nog till gruppen "gillar Homan", inte minst för att han håller sig med siamesen Cléo. En intelligent katt när det gäller brottsliga ledtrådar. Kanske hon blivit sådan för att hon äter strömming på ett fat av Mesissen-porslin.

   Så nu ska jag lägga böckerna på vänt till helgen och då grotta ner mig med Homan.

   Det finns också ett Homansällskap som har en bra hemsida. På http://homansallskapet.se/ kan man läsa mer om Homan och hans skapare. Visste ni att Mårtenson både varit chef för kungens kansli, FN-tjänsteman och diplomat - fast han levt dubbelliv som Homan.

Vad finns i skuggan?

     Johanna Ekström, poet och manusförfattare, skriver om en "lyckad" barndom där allt var soligt och kunde visas upp. Hemmet, ett 1700-talshus i Stora skuggan, blev fotograferat och beskrivet många gånger liksom föräldrarna Per Wästerberg och Margareta Ekström, båda författare och kulturpersoner.

   Om det handlar dotterns självbiografiska bok som är precis nyutkommen. "Om man håller sig i solen" heter den och det är rätt hjärtskärande läsning. Hon beskriver en flicka som ständigt längtar efter att bli sedd som lyckad och bekräftad av föräldrarnas beröm. En flicka som vet att familjen är "en elit" som inte är som andra. En flicka som är hjälplös när hon ska orientera sig i den vanliga vardagen med skola, kamrater och bussresor.

   Som vuxen ser hon att fasaden var allt när hon växte upp. Huvudsaken var att allt såg snyggt ut och var estetiskt tilltalande. Men det som fanns under ytan talade man inte om. Om det sen var vulgära barnflickor eller släktingar som inte var så estetiska.

  Det är en fascinerande skildring, en uppgörelse av det mer stillsamma slaget. Men ibland skär berättelsen igenom alla vackra lager och det som blottas är inte så - estetiskt.
  Omslaget, med avskalad gustaviansk miljö, är den som omgav författaren som barn.