Om dikten och verkligheten

" Den trogne läsaren" av Max Seeck är den första av denna finska thrillerförfattare att översättas till svenska. Den har blivit en internationell succé och sålts till mer än 30 länder Den utspelar sig under några vintriga dagar i Helsingfors. Kommissarie Jessica Niemi kallas till

en tjusig villa vid havet där polisen efter ett larm har funnit en kvinna brutalt mördad. Hennes man är en känd thrillerförfattare, Roger Koponen, som just denna kväll är iväg på ett framträdande i Nyslott. På natten när en lokal polis hjälper honom hem råkar de ut för en bilolycka och de två omkommer. Men strax därefter skymtar författaren på en kamerasekvens från tunnelbanan i Helsingfors. Jessica Niemi och hennes kollegor står inför ett mysterium som accelererar allteftersom timmarna går. Vem mördade kvinnan i huset och var är hennes make, författaren? Niemis trassliga privatliv skymtar och plötsligt kan man tro att mördarna är ute efter henne. En thriller i makalöst tempo som håller läsaren på halster fram till sista sidan. Den fråga som romanen kretsar kring är vilket författarens ansvar är för det han skriver. Koponen har skrivit en våldsam serie om häxprocessernas tid och nu tar sig någon före att icensätta det han beskriver. Kanske en tankeställare för alla som skriver allt mer brutala thrillers och beskriver våld och övergrepp mycket detaljerat. Själv har jag svårt för den typen av böcker och undviker dem så långt jag kan. Men vem vet, kanske de inspirerar någon med stört sinne? Och har man ansvar för de figurer man skapar? Jag tänker på klassikern Goethe som med sin roman Den unge Werthers lidande satt igång en veritabel självmordsvåg i europeiskt 1800-tal.