Häxornas grymma tid

Påsken närmar sig och alla häxskämt blir som nya. Det stör mig och har alltid gjort. De som kallas häxor behandlades fruktansvärt grymt, avrättades på de mest pinsama sätt och utan juridiska bevis. För hur bevisar man, seriöst, att magi finns och fungera? Men länge redan har häxan fått bli en halvt sagoaktig figur, en som dyker upp i gullig form på gamla påskkort. Att moderna, vuxna kvinnor skämtar om Blåkulla och om att trimma kvasten tycker jag är osmakligt. Man bygger ju bara på de skämtsamma föreställningarna om vad häxor var

och häxförföljelserna är inget att skämta om. Tycker jag. Andra må tycka annorlunda. En riktig bra roman om tiden har Elisabeth Östernäs skrivit, "Häxorna" heter den kort och gott. Den startar 1711, då har kriget - det som vi kallar stora nordiska kriget pågått ett decennium - det har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter syndabockar vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.