Den sista grisen

   "Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!"
Så utropar Horace Engdahl i en av sina aforismer i "Den sista grisen". Man kan ana en undertryckt längtan där, att få slippa spela en roll.
   I Den sista grisen samlar Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre.
    Boken innehåller även ett teaterstycke: "Mannen på bryggan" är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Denna monolog kommer att sättas upp på Dramaten under vintern 2016/2017. Johan Rabaeus gör rollen och teaterchef Eirik Stubø regisserar.
    Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa. Många har ojat och vojat sig över att han är frän mot kvinnor. Men varför skulle han inte få vara det? Det är ändå en västanfläkt han presterar om man jämför med misogyna feministers utsagor.
   Jag gillar hans påpekande om historien. "Vi studerar inte längre historien för att undgå att upprepa det förflutnas misstag utan för att unna oss nöjet att fälla moraliska domar över forna tiders samhällen och dess ledare. Den gamla tiden tjänar som en mörk fond till våra egna lysande framsteg .......
Förfädernas rysliga fördomar ställer vår vidsynthet i tacksam relief."
   Underhållande och tänkvärt. Engdahl är en av de få som vågar sig på det korta formatet och gör det mycket bra.