Hatet får ni inte

   Det är snart ett år sedan - den 13 november - terrorister slog till i Paris och dödade massvis av människor, bland annat i konsertlokalen Bataclan.

     Efter att hans hustru mördats i terroristattacken lade journalisten Antoine Leiris ut en text på Facebook som delades över hela världen. I den berörande bok som nu kommer på svenska, »Mitt hat får ni inte«, ger han uttryck för sorgen men också för sin vägran att hata terroristerna.

  Så här tilltalar han terroristerna: "I fredags kväll tog ni livet av en enastående människa, mitt livs kärlek, min sons mor, men mitt hat får ni inte. Jag vet inte vilka ni är och vill inte veta det, ni är döda inombords. Om den Gud i vars namn ni dödar blint har skapat oss till hans avbild måste varje kula i min hustrus kropp ha slitit upp ett hål i hans hjärta. Så nej, jag tänker inte ge er gåvan att hata."

   I återhållsamma ord formas en berättelse som redogör för de första tolv dagarna som följde på hustrun Hélènes död: Sökandet, präglat av en strimma hopp. Besöket på bårhuset. Promenaderna med sonen Melvil, 17 månader. Godnattsagorna. Den trots allt nödvändiga leken. Melvils tårar. Och det hoppingivande slutet. 

  Det är ett starkt dokument på drygt hundra sidor som går rakt på livets svåra frågor utan att formulera heltäckande svar. För det viktiga är att försöka, mitt i allt kaos som uppstår.

Röken avslöjar

Dan Vyletas roman "Rök" är ett storslaget läsäventyr som fångar läsrens uppmärksamhet med en gång och påminner om både Philip Pullman och Charles Dickens. Det handlar om maktmissbruk, rättvisa, förnuft och passion. Om en mystisk sammansvärjning med svindlande förgreningar. Om ett triangeldrama. Om revolutionärer, religiösa fanatiker, hemliga poliser och känslokalla vetenskapsmän. Och om tre unga människor som tvingas inse att allt de trott på är en lögn.
   Det är 1800-tal. På den stränga internatskolan, dit samhällets elit skickar sina söner, finner två tonårspojkar oväntat varandra. I världen de växt upp i avslöjas onda tankar genom att den syndige ger ifrån sig rök och sot. Som del av aristokratin förväntas pojkarna lära sig bemästra den skamliga röken.
    Charlie har lätt för att vara god, men för den impulsive Thomas är det en ständig kamp. Under en resa till London kommer de båda en konspiration på spåren. De finner tecken på att röken inte - som de lärt sig - är ett straff från ovan utan mer liknar en sjukdom, som kan missbrukas i fel händer. Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter ett botemedel och efter sanningen.
  Detta  är en av de mest originella böcker jag har läst på länge. Det är lätt att svepas med i berättelsen som är en blandning av thriller, fantasy och historisk roman med en nypa skräck

En saga för vuxna

Johanne Hildebrandt har kommit med en ny del i sviten Sagan om Valhalla. I "Estrid", som romanen heter, fortsätter kärlekshistorien mellan vikingatidens mest mytomspunna drottning och kung: Sigrid Storråda (Den högfärdiga) och Svend Tveskägg.Vi tas med till 900-talets vikingatid då Norden föds ur legendariska kungars strider, och Valhallas gudar ännu står starka mot de kristna. Två barn kan rädda världen från att störta ner i krig och kaos men striden om deras liv och själar är hård, och bara med makternas hjälp kan de överleva.
    Sigrid härskar ensam och mäktig över sina marker i Götland. Som mor till Svitjods blivande kung är hon säker på sin och de gamla gudarnas makt. Men en fiende från förr har vävt ett nät av lögner. Dottern Estrid tas till fånga och Sigrid tvingas inse att hon inte ens kan lita på sina närmaste för att rädda sitt och barnens liv. Endast gudinnan Freja, och den man hon en gång älskade och fördrev, kan rädda henne från det öde som väntar.
   När Estrid skändas av moderns svurna fiender försöker hon ta sitt eget liv. Men vägledd av den nyckfullaste av diser måste hon ta sig genom fiendeland till säkerheten på mors marker. På vägen dit möter hon en man som kan skänka henne det som mor både fruktar mest och längtar efter, sanningen om vem som egentligen är hennes far.
   Det här är en roman och då kan man strunta i att Sigrid Storråda är tveksam som historisk person. Enligt källorna kan hon ha många namn och skiftande ursprung. Här får vi Hildebrandts medryckande version, en saga för vuxna att gotta sig¨åt.

Vad är minnen?

"Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången."
    Det är Linn Ullman som beskriver sina berömda föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullman i romanen "De oroliga".
    Det är inte en hämndroman, en ta-ner-på-jorden berättelse. "De oroliga" är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn.
   Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv. Linn Ullman är intresserad av sina egna minnen och utforskar flickan som var då, med myggbett på benen och urtvättad sommarklänning. Om veckorna  i huset på Fårö, om den pedantiske och punktlige fadern, om de dagliga filmvisningar han höll och som man inte fick komma för sent till.
   Far och dotter sitter med en bandspelare mellan sig. De ska arbeta och dokumentera har de tänkt. Men när de väl kommer igång är det för sent, åldrandet har hunnit ifatt fadern och det som fångas på banden är fragment och skärvor. Så som minnena blir mot slutet.
   Det här var en bok som var svår att lämna, den är ärlig och sökande. Så kan man också skriva om tiden som flytt.

Eco är ju rolig

   När jag nu håller på med uppackningen av mina böcker, de jag har kvar, träffar jag emellanåt på tirtlar som ger mig lust att läsa om. Som Umberto Ecos "Tankar om litteratur", som kom ut 2004. I dessa Nobelpristider med en tigande pristagare kan det vara värt att fundera på vad litteratur är och kan vara.

   Det man möter i boken är akademisk underhållning på hög intellektuell nivå, sekunderad av mängder av  uppräkningar av bortglömda filosofer och besynnerliga titlar på verk som sannolikt inte särskilt många fler nu levande varelser än Umberto Eco själv har läst. Ändå blir det faktiskt inte fånigt, för det som dominerar är inte självgott lärdomskoketteri utan smittande lystnad efter bokliga äventyr och efter intellektuella extravaganser av en art som bara riktigt rymliga själar kan ge plats för. Det är helt enkelt roligt att läsa Eco.
   Texterna är frånolika tider och de har ofta använts som föredrag och introduktioner världen över. Han analyserar stilen i ”Det kommunistiska manifestet”, skriver om aforismkonsten, skriver om vad stil är, om begreppet symbol, om Aristoteles, förstås, och om Thomas av Aquino, (viktig för Rosens namn) och om väldigt mycket annat.
    Men mest skriver han om sina två stora husgudar, James Joyce och Jorge Luis Borges. De dyker upp i alla möjliga sammanhang, som huvudämnen för varsin kria men också som ständigt tillgängliga referenser med anledning av praktiskt taget vad som helst.

Agent & författare

”Finns det verkligen något som ett rent minne? Jag tvivlar på det. Även när vi övertygar oss själva att vi är likgiltiga, och håller oss till fakta utan att smycka ut eller utelämna något i självförhärligande syfte, är det rena minnet lika svårfångat som en våt tvål. I alla fall ter det sig så för mig, efter ett liv där fantasi och erfarenheter blandats med varandra.”
   Den reflexionen gör John le Carrés i  memoarboken "Duvornas tunnel". Han bjuder på unik inblick i de hemliga världar, privata och professionella, som gett näring till hans mäktiga författarskap.För under diplomatins täckmantel var le Carré underrättelseagent. han har firat nyår med Yassir Arafat i Libanon och festat med maffiosos i Moskva och förstås mycklet annat vi inte får veta.
    Han förbehåller sig rätten att ändra i berättelsen så den får bättre form. Kanske en yrkesskada hos en man som ofta använder livet och de händelser han är med om som material för fiktion. Intressant är det hur som helst. Bokens svensk översättning är gjord av författaren Klas Östergren.

Om mat och vänskap

Martina Haag och Clara Block Hane har känt varandra sedan de var barn och har lagat ett oändligt antal måltider ihop. Nu har de gjort slag i saken och ger ut en egen kokbok. Den har naturligtvis en lång trendig titel:
"Du är min bästa vän och jag tycker så mycket om att komma på middag hos dig".
    Det här är en kokbok att ge till sin bästa vän. Eller rättare sagt: det här är en kokbok att ge till alla sina bästa vänner. Eller faktiskt: till alla som någonsin bjuder dig på middag – eller borde bjuda dig på middag. Det är också en bok som är din bästa vän: som muntrar upp dig och får dig att skratta, som gör livet enklare och roligare och håller dig i handen när du provar något okänt och nytt.
  För Claras och Martinas matlagning har inget med prestation att göra. Den är en anledning att träffas, ett sätt att umgås och samtidigt ett vetenskapligt experiment att lösa gemensamt, med råvaror från närmaste livsmedelsaffär. Hur gör man den godaste surdegspizzan utan att vara pappaledig? Vilken är den snabbaste tårtan, de mest populära koreanska köttbullarna och den godaste sorbeten på övermogna jordgubbar?
    Maten är årstidsbaserad, vardaglig och festlig, som livet självt. Boken berättar i bild och text om hela matåret – från fattigmansdagarna i januari till nyårsfesten med Claras och Martinas vinnarrätt från finalen i tv-programmet Stjärnkockarna. Det kapitel som passar bäst nu är förstås det om grytor, som känns extra goda en kulen höstkväll.

20-talets Stockholm

"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill är en kriminalhistoria som skildrar stämningsmättat ett svunnet Stockholm, med ännu intakta Klarakvarter och där ett alldeles nybyggt stadshus står färdigt att invigas. En berättelse om gåtor, öden och undflyende sanningar.
   Författaren är stockholmare, född 1971, och utbildad kriminolog och han har ett stort intresse för polishistoria.
    Den här romanen utspelas sommaren 1923, fem år före Pontus Ljunghills succédebut "En osynlig". En ung kvinna, Julia Ekengren, hittas mördad i underkläder i sin lägenhet på Tegnérgatan 20 i Stockholm, efter att inte ha synts till sedan midsommarafton. Polisen kopplas in och nu inleds en utredning, där kriminalkonstapel John Stierna och hans kollega kommissarie Verner Lydman tvingas lägga pussel i förhoppning om att bilden av offret och hennes gärningsman ska framträda bit för bit.
     Men en rad oklarheter gäckar och gör det inträffade svårt att tyda. Vem var den ensamma kvinnan och står svaret på hennes död att finna i hemligheter från det förflutna?
   Ljunghill har vävt en historia med mycket tidsstämning och elegant intrig. Mycket mer kan man inte begära.

Mer än ett liv ?

  Noah vill hem. Förståeligt för en fyraåring. Men Noah är redan hemma.
  Amerikanska Sharon Guskins debutroman "En dag kommer jag tillbaka" tar avstamp i de stora frågorna. Lever vi mer än en gång, kan vi minnas tidigare liv? Är det mänskliga medvetandet mycket mer komplext än vi tror?
 Som Noahs ensamstående mamma Janie vet, är ingenting med Noah lätt att förstå. Han har mardrömmar, han är livrädd för vatten, han kan saker om dinosaurier som ingen berättat och känner igen filmer han aldrig har sett. Ibland skjuter han bort henne och skriker att han vill till sin andra mamma. Det blir värre och värre och ingen verkar kunna hjälpa henne.
   Till slut vänder hon sig till Jerome, professor i psykologi som kastat bort en lysande karriär i sitt sökande efter vad som finns bortom det vi kan se. Med Noah tror han att han har hittat det. Men han kämpar mot en begynnande afasi som hotar att radera hans minne.Tillsammans ger sig Noah, Janie och Jerome ut på en resa som för var och en av dem betyder allt.
    Det leder dem till en mamma vars son varit försvunnen i åtta år. Svaren de får kanske är svar de inte är redo för. Framförallt kan det betyda att Janie förlorar den hon älskar mest av allt – Noah.
Sharon Guskin har skrivit en tankeväckande roman som undersöker det vi ångrar i slutet av våra liv, det vi hoppas på i början och allt däremellan.

Överraskar alltid

 Tove Alsterdal arbetade som journalist och dramatiker innan hon debuterade som författare 2009. Hon har rötter i Tornedalen och Värmland, men är uppvuxen i Stockholmsförorten Jakobsberg.
"Vänd dig inte om" är hennes fjärde, fristående kriminalroman. Och hon lyckas alltid överraska läsarna med oväntade vändningar.
  Hon väver sina berättelser med fast han och har valt att inte luta sig mot seriebokens koncept med personer som återkommer i bok efter bok. Det är strongt och av hennes tidigare romaner sätter jag "I tystnaden begravd" som har återkopplingar till det röda Norrbotten och nedtystade tragedier.
  I Vänd dig inte om börjar allt i Beckomberga - en gång ett av Europas största mentalsjukhus. Nu har spåren av det förflutna suddats ut och exklusiva bostäder byggs i den gamla parken. Svante Levander är en av dem som flyttar in i idyllen, tillsammans med sin nya kärlek. Men på väg hem från affären blir han knivhuggen till döds. Eva, hans före detta hustru, har följt efter honom den kvällen och grips, misstänkt för mord. Bara en person kan vittna om vad som hände, en utländsk kvinna som satt utanför butiken och tiggde, men hon är spårlöst försvunnen.
   När några småpojkar sedan finner rester av mänskliga kroppar i närheten av mordplatsen exploderar rädslan.Det förflutna visar sig vara närmare än någon kunde tro.
  Bara att njuta av en av höstens bästa deckare.

Intressant debut

”Ytterst sällan inträffar något som skänker nytt ljus åt en väldokumenterad historisk episod. Det spektakulära fyndet av Zygmunt Pietziewzskoczskys dagbok är dock just en sådan händelse.”
   Det är Paris år 1895. August Strindberg befinner sig mitt i sin infernokris, utarmad, paranoid och på jakt efter alkemins hemligheter.
   Vad han inte vet är att han faktiskt är övervakad av en ung man, den vilsne kemisten Zygmunt, som sänts dit på hemligt uppdrag men snart finner sig i närkamp med sina egna demoner.
   Journalisten Marit Furns "Skuggan" är en halsbrytande litterär lek i dagboksform, en roman om att stå i skuggan av livet, om besatthetens pris och om hur vårt behov av bekräftelse kan leda in på de mest absurda vägar.Intressant idé som Furn gör en bra berättelse av. Får se vad hon väljer för ämne härnäst, hon tycks ju vara både beläst och insatt i tider som flytt.
  Ett plus för det intressanta omslaget med infällt öga.

Säregen berättelse

Brittiske dramatikern Alan Bennett är tillbaka, denna gång med ett par noveller, varav den ena är filmaktuell. "The Lady in the Van" heter boken - man bryr sig inte om att översätta till svenska mer - I sjuttiotalets London parkerar den hemlösa miss Sheperd sin skrotiga skåpbil på Alan Bennetts uppfart. Hon blir kvar i femton år.
    Mellan den argsinta gamla damen och hennes ofrivillige hyresvärd växer en form av relation fram. Med skarp humor och mycket värme skildrar Alan Bennett den excentriska miss Sheperds öde och eskapader i ett svunnet England.Berättelsen är även aktuell som kritikerrosad filmatisering med Maggie Smith i huvudrollen.
   Bennett skildrar det livskraftiga engelska klassamhället och visar med förundran en person som går på tvärs mot det, liksom mot konsumism, konvention och politisk korrekthet. Miss Shepherd är en av de säregnaste hjältinnorna i engelsk prosa av idag.
  I den andra novellen, "Fader vår" kallas den hunsade läraren Denis Midgley till sin fars dödsbädd. Han tänker inte unna fadern ett sista tillfälle att vara besviken på sin son, Midgley ska vaka vid sjukhussängen ända till slutet. Men slutet dröjer. Och även i medvetslöst tillstånd lyckas fadern göra Midgleys liv till en plåga. En svart historia om hyckleri och stelnade familjerelationer. Bennett gillar att skildrar människor som livet har trängt in i ett hörn eller bara sprungit förbi.

Nästan sann historia?

Jaha. Då kan man säga att hoppet är ute för att Joyce Carol Oates eller Margaret Atwood ska få Nobelpriset. I och med att USA och Bob Dylan belönas så måste man välja andra kontinenter och genrer. Nu när populärkulturen fått sitt så blir det väl någonting helt annat nästa år.
   Nå, jag drar mitt stråt till den populärkulturella stacken och skriver idag om "En nästan sann historia" av Mattias Edwardsson. En roman som rör sig på två tidsplan och där de två flätas ihop på ett intelligent vis.
   Det är i mitten av 1990-talet som Zackarias Levin bölrjar en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet och av hela livet.
  Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt tidningsjobb och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.Men ingen kropp hittades.
   Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia? Det är en intressant intrig om vad som är verklighet och vad som är dikt.

Given Nobelkandidat

Nästa vecka får vi veta vem som får årets Nobelpris i litteratur. En av mina absoluta favoriter är kanadensiskan Margaret Atwood. Men hon får det säkert inte, det var ju inte länge sedan man belönade en annan kanadensiska, Alice Munroe. Men hoppas, det gör jag.
  Jag har piggat upp mig med att läsa hennes nyutkomna samling med berättelser, som alla har drag av klassisk skräck. I "Den frystorkade brudgummen" konfronteras de till åren komna personerna ofrivilligt med sin ungdomstid med dess inslag av kärlek, svek, och besatthet och drabbas än en gång av det förflutnas motsvarigheter till de vampyrer, gengångare, missfoster och monster som befolkar Edgar Allan Poes, Daphne du Mauriers och Robert Louis Stevensons skräckhistorier. I sin nya bok visar Atwood prov på sin mest skarpsynta och humoristiska sida när hon levererar nio förskräckande berättelser om upprättelse, hämnd och mord.
  Här finns fantasyförfattaren Constance Starr har nyss förlorat sin make Ewan i cancer. Ändå hör hon hans röst tala till sig när hon en snöovädersdag försöker klara sig igenom ett strömavbrott. Den åldrade och dödssjuke poeten Gavin Putnam tar motvilligt emot en ung doktorand i tron att hon ska skriva sin avhandling om hans legendariska ungdomsdikter men finner att intervjun gäller hans första flickvän, den framgångsrika fantasyförfattaren C W Starr. Tvillingarna Martin och Marjorie går på avlidna gamla bekantas begravningar, bara för att få känna att de lever. Småfifflaren och bedragaren Sam tar sin tillflykt till sin antikaffär efter det att hustrun kastat ut honom. När han efter en magasinsauktion öppnar sin vinst får han sitt livs största chock...
   Här finns godbitar för alla och envar. Tro mig.

Berlockernas väg

"Arthur Peppers diskreta charm" av Phaedra Patrick är en debutroman i samma anda som  En man som heter Ove, fast med brittiska förtecken då. Det är alltså en fortsättning på trenden feelgood med en humoristisk infallsvinkel och marknaden tycks inte ha tröttnat på romantypen. Inte än.
 Den är full av egenartade karaktärer med stort hjärta och oemotståndliga personligheter. En berättelse om hur sorg och ensamhet kan vändas till ny vänskap och insikt om livets oändliga möjligheter.
   Efter 40 års äktenskap sörjer Arthur Pepper sin bortgångna hustru Miriam djupt. När han på årsdagen av hennes död bestämmer sig för att äntligen gå igenom hennes kvarlämnade saker, hittar han ett exklusivt guldarmband med berlocker undangömt i en sko. Flera av berlockerna förefaller mycket dyrbara – en av dem är en liten elefant som har en inskription med ett telefonnummer till Indien.
    När Arthur bestämmer sig för att ringa numret blir det början på ett äventyr som kommer att föra honom till platser han aldrig tidigare besökt. Han upptäcker hur lite han egentligen vet om det liv Miriam levt innan de båda träffades. I sökandet efter sanningen kommer han att finna både tröst och kärlek där han minst anat det.

Våldsamma Vasar

"De vilda Vasarna" är Herman Lindqvists sextionde bok och den har undertiteln "En våldsam historia". Och det sammanfattar på pricken släkten Vasa.
   När Gustav Eriksson valdes till riksföreståndare 1521 var han ensam och utblottad – hans släktingar hade avrättats i Stockholms blodbad och deras tillgångar hade tagits i beslag. Men han kom från en släkt som var van att ha inflytande och han tog sig till tronen med hjälp av lögn och bedrägeri, girighet och brutalitet. Han lyckades skapa ett kungarike som blev grunden till det moderna Sverige.
   Kärven på hans vapensköld gav honom tillnamnet Vasa. Efter honom har nio regenter i Sverige och Polen har också haft en sådan vase i sitt vapen.
   Historien om de vilda Vasarna är berättelsen om starka personligheter, kloka kvinnor, kärlek sorgliga öden och hela tiden stor dramatik. Genom generationerna går en sträng av sinnessjukdom, som ibland exploderar i våld, ibland skapar konst, stundom, leder till totalt själsligt mörker. I dag är alla Europas kungahus släkt med Gustav Vasa, även drottning Elizabeth av England. Det som gör boken extra intressant är genomgången av den polska delen av Vasarnas historia. Minsann inte så smickrande alla gånger.
   Herman Lindqvist berättar om familjen Vasas kamp om makten så att det är oavbrutet spännande att läsa. Hans bok är den mest kompletta krönikan över släkten Vasa som utgivits och den innehåller mer om den polska grenen av Vasa än någon svensk bok hittills.
   Och författaren, som bor i Polen en stor del av året, har ett annat perspektiv än de som sitter i Stockholm. Den här boken hamnar nog i många julklappspaket.

Om arbetets roll

"Tio tankar om tid " av Bodil Jönsson från 1999 blev en ögonöppnare för hundratusentals läsare. Nu är hon tillbaka med en banbrytande bok om arbetets många roller i våra liv i "Tio tankar om arbete". Hon introducerar nya, användbara begrepp och perspektiv som berör en framtida tillvaro och mejslar fram nya kopplingar mellan individualitet och solidaritet.
Synen på arbete varierar ju stort. Vi ser det ju som både himmel och helvete. Samtidigt. Så hur vill vi ha det framöver när också robotiseringen fått utöva sin påverkan? Vad blir det då för mål och mening som vi vill tilldela arbetet?
   Jönsson tar sin utgångspunkt i våra vardagsliv när hon resonerar om arbetets roll idag. Istället för att söka efter en helhetslösning lyfter hon fram våra olikheter och förespråkar ett sätt att se på arbete som tar hänsyn till våra olika livssituationer, yrken, kompetenser och funktionsförmågor.
    Tack vare teknikutvecklingen har vi idag bättre möjligheter än någonsin att hitta en nivå som passar oss själva. Istället för att hitta en norm för hur mycket vi ska jobba, hur mycket vi ska investera i vårt arbete och när vi ska gå i pension introducerar Bodil Jönsson begreppet "lagomarbete" som syftar till att hitta ett läge som funkar för varje enskild individ.
   DEt låter ju faktiskt inte så dumt. Men "lagom" är ett ord som liksom arbete har många olika betydelser...

Klok roman om hund

Bengt Ohlsson är en mästerlig skildrare av vardagens många förändringar. Ibland är de små men ibland öppnar sig avgrunder när människor börjar tänka på sina i liv. Så är det med huvudpersonen i hans nya roman, "Drick värmen ur min hand".
  
Den handlar om Martin lever ett liv som egentligen är helt okej. Han är i yngre medelåldern och jobbar som socialarbetare på Sexköparsektionen, han åker ut med poliser och gör tillslag på bordeller i Stockholm. Han bor på Södermalm - förstås! -  med sin fru Ellen och sin tonårsdotter Maja. Han har rentav skrivit några monologer som han har fått uppförda, även om det var längesen. Han är förälskad i en yngre polis, och är plågsamt medveten om att han aldrig kommer att göra något åt det.
   Men när en av hans klienter hamnar på sjukhus efter ett självmordsförsök blir han övertalad att ta hand om klientens hund Rulle. Det är tänkt som en tillfällig lösning, men i mötet med hundens villkorslösa kärlek sätts starka och oväntade känslor i rörelse inom Martin. Plötsligt inser han hur ensam han är och Rulle blir allt viktigare för honom.
   Det är en vemodig berättelse om en man som börjar ompröva de flesta av sina relationer och så sakteliga inser vidden av sin ensamhet, mitt i en Stockholmsvardag som sjuder av mingel, teaterpremiärer och parmiddagar. Men slutet upprör, man känner verkligen med Martin. Ett gott becis på att hans skapare lyckats skriver engagerat och övertygande. En underbar roman om förhållandet människa-hund dessutom.