Jaha. Då kan man säga att hoppet är ute för att Joyce Carol Oates eller Margaret Atwood ska få Nobelpriset. I och med att USA och Bob Dylan belönas så måste man välja andra kontinenter och genrer. Nu när populärkulturen fått sitt så blir det väl någonting helt annat nästa år.Nå, jag drar mitt stråt till den populärkulturella stacken och skriver idag om "En nästan sann historia" av Mattias Edwardsson. En roman som rör sig på två tidsplan och där de två flätas ihop på ett intelligent vis.
Det är i mitten av 1990-talet som Zackarias Levin bölrjar en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet och av hela livet.
Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt tidningsjobb och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.Men ingen kropp hittades.
Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia? Det är en intressant intrig om vad som är verklighet och vad som är dikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar