Eco är ju rolig

   När jag nu håller på med uppackningen av mina böcker, de jag har kvar, träffar jag emellanåt på tirtlar som ger mig lust att läsa om. Som Umberto Ecos "Tankar om litteratur", som kom ut 2004. I dessa Nobelpristider med en tigande pristagare kan det vara värt att fundera på vad litteratur är och kan vara.

   Det man möter i boken är akademisk underhållning på hög intellektuell nivå, sekunderad av mängder av  uppräkningar av bortglömda filosofer och besynnerliga titlar på verk som sannolikt inte särskilt många fler nu levande varelser än Umberto Eco själv har läst. Ändå blir det faktiskt inte fånigt, för det som dominerar är inte självgott lärdomskoketteri utan smittande lystnad efter bokliga äventyr och efter intellektuella extravaganser av en art som bara riktigt rymliga själar kan ge plats för. Det är helt enkelt roligt att läsa Eco.
   Texterna är frånolika tider och de har ofta använts som föredrag och introduktioner världen över. Han analyserar stilen i ”Det kommunistiska manifestet”, skriver om aforismkonsten, skriver om vad stil är, om begreppet symbol, om Aristoteles, förstås, och om Thomas av Aquino, (viktig för Rosens namn) och om väldigt mycket annat.
    Men mest skriver han om sina två stora husgudar, James Joyce och Jorge Luis Borges. De dyker upp i alla möjliga sammanhang, som huvudämnen för varsin kria men också som ständigt tillgängliga referenser med anledning av praktiskt taget vad som helst.