Adjö Torgny

  Det känns som om det var en god vän som dött när jag fick höra att Torgny Lindgren (bilden) avlidit. Han har varit sjuk på sistone och var van vid att vara sjuk. I barndomen trodde han och familjen att han skulle dö av lungsoten, men det gjorde han inte. I stället har han skrivit inifrån sjukbäddar och fattigstugor, berättat om småfolket som får förlita sig på nåden när rättvisan sviker.
   Den första boken av Lindgren som jag recenserade i Ålandstidningen var kortromanen "Ormens väg på hälleberget". Det var vintern 1982, jag var nyanställd då, och romanen drabbade rakt i hjärtat. Kvinnors utsatthet, frågan om skuld, skam och rättvisa, det karga livet i en by i Västerbottens inland på 1800-talet. Men också om musik och ett förunderligt drag av ljus. Sen den dagen var jag fast och har läst allt av Lindgren.
   Ett senkommet tack till Norstedts förlag som genom åren, utan att knota och ifrågasätta, försett mig med Lindgrens böcker och många andras. Ni är helt enkelt underbara om man jämför med den attityd som finns på vissa andra förlag.
   Skulle det vara så att någon inte läst Lindgren än så börja med Ormens väg eller Dorés bibel. Eller Bat Seba eller Klingsor som kom 2014. Och förstås hans bok Minnen, som är så lindgrensk i sin ton. Själv går jag in i en omläsningsperiod nu när jag säger adjö Torgny och tack för alla fantastiska berättelser som lär oss förstå livet.