Tillbaka till barndomen

 ."Det är lite som med träd och böcker. Det måste få ta sin tid. Att bli till. Själv har jag jobbat med de här memoarerna sen jag kom ut 1952, eller några veckor innan, i mamma då, men då visste vi inte vem jag skulle bli. Jag kunde inte ens stava till välartad. Det är värst de första femtisex åren, sen går det som på räls." 

  Det kan man ta som Anders Larssons programförklaring när han bestämt sig för att teckna ner sina barndomsminnen i "Ett barns memoarer". Författare är född och uppvuxen i Småland, men sedan förirrade han sig till Finland där han bott de senaste 30 åren och gjort sig känd som skådespelare, regissör och författare.

     Det här är hans sjätte bok och i den kliver han in i sin barndoms kropp och försöker beskriva världen som den såg ut då. Det kan låta så här: I skogen är allt så mycket lättare, där är man aldrig rädd och där kan man leva som man vill. På vintern måste man bo med sin familj och då blir allt knepigare.Folk är nämligen så olika. En del är som Barbro, hon bestämmer själv och hon är ganska frän, i klassen sitter hon längst bak med pojkarna. I vissa familjer dricker man för mycket, hos andra bär man omkring möbler och saknar värdighet. När syjuntan samlas blir det direkt farligt, juntans damer kontrollerar städning, bröd, servetter och mangling. Minsta dammkorn ger minus. Stjärnöga finns också, hon är flickan i klassen som sitter i bänken bredvid Lars-Erik