En låååång berättelse

"Den sista tsardynastin Romanov" av den brittiske historikern Simon Sebag Montefiore är, med sina drygt 960 sidor verkligen någonting att sätta tänderna i - och för lång tid. Det är en ingående berättelsen om tjugo tsarer och tsaritsor drabbade av genialitet och galenskap, befläckade av samvetslöst dödande och sexuell dekadens. Den avslöjar en hemlig värld av gränslöst självhärskardöme, hänsynslöst imperiebygge och palatsintriger.
   Den är skriven med en bländande litterär säkerhet och hämtar material ur ny arkivforskning och därför tolererar man det stora omfånget. Boken om Romanovs, 1613 till 1918, blir en berättelse om seger och tragedi, kärlek och död, en allmän studie av makt och ett viktigt porträtt av det imperium som fortfarande präglar dagens Ryssland.
   Ätten Romanov styrde Ryssland som tsarer under 300 år. Det var en släkt som bestod av störda och lysande begåvade självhärskare som med hänsynslös personlig kraft lyfte ett område som ödelagts av inbördeskrig till ett mäktigt självständigt imperium som dominerade Europa.
   Peter den store - en mordisk, berusad tyrann, fysisk jätte, politisk reformator och härskargeni - och Katarina den stora, den passionerade tyska prinsessan som avsatte sin egen make och blev en enastående politisk ledare av en guldålder, var Rysslands två främsta regenter och är ett par av dem som skildras. Liksom Nikolaj II, den siste tsaren, som var en svag personlighet med beslutsångest i en tid som hade krävt intelligens och kraft.
   Intressant läsning är det men man tar inte med sig denna tegelsten i säng, det är då säkert.