
I
Svante Nordins bok "Hitlers München" får man följa en mängd
Münchenbor mellan 1913 och 1945. Till en början rör det sig om
kulturpersonligheter som Thomas Mann, Franziska von Reventlow, Bertolt
Brecht, Victor Klemperer.
Men snart försvinner dessa människor, ofta med
judisk påbrå, för att alltmer ersättas av ominösa namn som Alfred
Rosenberg, Winifred Wagner, Ernst Röhm, Rudolf Hess. Till slut återstår
endast några enstaka motröster, som kardinal Faulhaber och syskonen
Scholl.
München på 1910-talet - den demokratiska, konstälskande, pacifistiska
staden, kabaréernas och karnevalernas stad. Men efter första
världskriget ställs allt på ända, och fram träder korpralen Adolf
Hitler, som kommit till staden före kriget som utarmad hötorgsmålare.
Han suger upp de bittra stämningar som uppstått med förlusten i kriget
och är efter några år obestridd ledare för det växande
nationalsocialistiska arbetarpartiet. Som sådan kommer han att störta
München, Tyskland, Europa och världen rakt ned i helvetet.
Hur
kunde det gamla München föda fram en sådan gestalt? Var i denna stad
fick Hitler uppslagen till nationalsocialismen, antisemitismen,
hakkorset, livsrumsteorin? Gåtan blir ännu svårare att lösa sedan forskare
identifierat Hitler i bildmaterial från den judiske revolutionären Kurt
Eisners begravningsfölje 1919. Hur kunde Hitler bära röd armbindel i
februari bara för att gå med i det blivande nazistpartiet i oktober?
Boken är skrämmande och aktuell för att den visar hur försåtligt extrema idéer nästlar sig in i vardagen och blir en del av den. Det händer också nu.