Enbart vänsterfötter

   Deckarförfattarna har ett sjå när det gäller att konstruera ovanliga mord. Som Jörn Lier Horst, den nya norska stjärnan, som i "Bottenskrap" låter mysteriet kretsa kring ett antal avslitna vänsterfötter.
 
I den lilla orten Stavern i Norge sköljs en avkapad vänsterfot i en sportsko upp på stranden. Så en till. Och ännu en, tills det inom loppet av en vecka har dykt upp fyra vänsterfötter i sommaridyllen.
  De fyra fötterna utgör kärnan i vad som tycks vara ett olöst mysterium, där dömda mördare, människor som försvunnit spårlöst, en sammansvetsad "stay behind"-grupp och en mängd oregistrerade vapen alla spelar en roll.
    William Wisting är van att ta sig an även de svåraste uppdrag med entusiasm och en inre förväntan om vart efterforskningarna ska föra honom. Föga anar han att det här fallet ska få honom att ifrågasätta själva de grundläggande förutsättningarna för hans eget polisarbete. Han är utarbetad och faller ihop under ett ingripande.
   Lier Horst skriver bra men jag gillar inte att det svenska förlaget råddar med utgivningen. Både den här och "Nattmannen" som kom i fjol hör till de tidiga i Wisting-serien. Den här är från 2010 faktiskt. I "Blindgång", som kom 2016, hade Wisting blivit morfar men här är dottern ogift och bosatt i Oslo.
Förargligt när cirklar rubbas.