Drottning och bokmal

Idag har jag hållit mig under täcket, däckad av en förkyling med skrällhosta. Utanför regnar det och blåser, perfekt läge för att hålla sig i säng med en bra bok. Och sådana finns det många av, tack och lov.

   En tunn liten bok, drygt hundra sidor, har fått mig att skratta högt flera gånger. "Drottningen vänder blad" heter den och Alan Bennet har skrivit den.

   Den handlar om den brittiska drottningen som går ut med hundarna, och råkar på en bokbuss som står vid slottets bakdörr. Detta får konsekvenser. Drottningen, som aldrig varit på ett bibliotek, lånar sin första bok. Och får smak för läsning!

   Snart sitter hon med näsan i en bok så fort hon har en chans.

   Ett faktum som oroar omgivningen - och kanske undersåtana.
   Det är en bok som handlar om läsningens fröjder och om hur litteratur kan förändra livet. En varm och rolig bok som gör att jag önskar att jag kunde få börja om från början, upptäcka läsningens nöje igen....
   Läs den här boken - det är den värd!
   PS Finns även i pocket.

Ett lejon i Rom

"Det vidriga djuret! Må San Francesco förlåta mig, sa hon och smällde till katten, som ändå hann undan. Det är grappan, sa Alessandro odiplomatiskt."

   Den korta scenen som avslöjar stämningen i ett romerskt kök finns i Renata Wredes undebara barndomsskildring "Mitt romerska lejon". En bok som kom ut 1974 och är oförtjänt bortglömd.Den borde absolut ges ut som pocket.
   Wrede berättar om sin uppväxt i Rom på tidigt 1930-tal, hon är då sex år.
   Pappa är den kände arkeologen Axel Boëthius som med sin familj bor i ett ganska nednött palazzo. Renata håller sig mest till Ida och Alessandro, som får vardagslivet att fungera. Hon följer med till torget, på visit till släktingar och på utgrävningar.
   Allt skildrat genom barnets klara blick och med en stor portion humor.
   Och lejonet, det är ett gammalt stenlejon som blivit Renatas vän. På lejonets rygg kan hon rida bort och när hon blir sjuk drömmer hon om sitt romerska lejon.
   En bok som får läsaren på gott humör och som förmedlar bilden av ett Europa som det var innan andra världskrigets vansinne raserade allt.

Tänker på lukten

Flinke Herman Lindqvist har nu gett ut en biografi över Ludvig XIV av Frankrike, även känd som solkungen.
Det är en lättläst och överskådlig biografi på just under 300 sidor och den berättar om kungen från födelsen - han var söndagsbarn - till döden som skröplig och sjuk monark.

Trots glansen och flärden fanns det både sorger och bekymmer i kungens liv. Krig och familjeproblem. religionssplittring och mycket annat.

Kungen byggde det praktfulla Versailles, dit han och hovet kunde dra sig undan. Cirka 3000 personer bodde där plus alla gäster och uppvaktande besökare.
Visst är Versailles stort, men det saknade bekvämligheter. Toaletterna var få och de boende uträttade sina behov lite varstans, i korridorer och prång. Man kan tänka sig stanken sommartid. Hu!
Det var en historiker som skrev om 1700-talet och hävdade att dagens människor hade kunnat tala med de som levde då. "Men vi skulle inte stå ut med att vistas i samma rum som de, på grund av stanken".
Jag tror han hade rätt.
Bra är det att det ges ut moderna beskrivningar av gamla kungar och Lindqvist är som klippt och skuren för uppgiften.

Att snacka snyggt

Det gamla latinordet retorik - översatt till svenska med vältalighet - låter mossigt. Fast innehållet i retoriken är bra, det behöver alla en dos av i vardagen. För visst vill vi ju alla vara bra på att övertyga på alla möjliga olika vis.

Det tar retorikkonsulten Elaine Bergqvist upp i sin pinfärska bok "Snacka snyggt - modern retorik". Hon lär ut många knep i fråga om presentation och stil - det är retorikens yta -men hon tipsar också om hur man oskadliggör en "floskelgenerator" - en som pratar mycket men aldrig säger nåt. Och så visar hon på ett vanligt fulknep i debatter, både de verbala och på nätet, nämligen att man angriper debattören med diverse låga tillmälen när sakargumenten är svåra att bemöta.

Det är en taktik man ofta får känna på som kvinnlig opinionsbildare -att förlöjliga "käringar" är alltid tillåtet hos en del. Men håll ut - det finns moteld att anlägga!

Man kan lära sig att snacka både snyggt - och vasst!

Till Alexandria

Jaha, det blir mycket om städer vid Medelhavet nu.

Jag brukar kosta på mig lördagsnumert av Dagens Nyheter, för Boklördags skull. Och jag blev inte besviken i går heller. En dubbelrecension av Lawrence Durrells romanklassiker Alexandriakvartetten. Den kom ut åren 1957 -1960 och handlingen utspelas i egyptiska Alexandria åren under och efter andra världskriget.

Jag vet att jag läste del ett, "Justine", som en fördjupning av engelskakursen. Det är mycker längtan, erotik och stadsstämningar i romanen.Och ett underbart, drömskt språk.

Man borde kanske läsa de andra delarna också, Balthazar. Mounolive och Clea. Fast de finns väl bara på bibliotek, längst ner i magasinet kan jag tro.
Jag håller med Jonas Thente som skriver i DN att det han minns av läsningen är känslan av förlust, förlusten av en värld som är bortsopad men lever i minnen och i litteraturen.
Det är också ett liv.

Istanbul och Venedig

Jason Goodwin är en brittisk författare som gillar det gamla Turkiet - Osmanska väldet som det kallades på 1840-talet.

Han har skrivit några spänningsromaner med det myllrande Istanbul som bakgrund. En av dem är "Bellinis porträtt" som berättar en sannolikt osannolik historia om ett porträtt som borde höra hemma i Istanbul men finns i Venedig.

På så vis får författaren möjlighet att beskriva två städer han gillar.

Huvudpersoner är, som vanligt, eunucken Yasim med nyttiga kontakter långt in i maktens mörka centrum och hans vän, den polske ambassadören Palewski.

Det är en riktigt skruvad gåta som får en dramatisk upplösning

Gillar man historiska romaner OCH spänning så är det här ett tips värt att pröva.

I samma serie finns också Eunuckens gåta och Ormstenen.

Ingen skriver bättre

....än Tomas Tranströmer gör.

Jag har suttit och bläddrat och småläst i den nyutkomna samlingsvolymen "Dikter och prosa 1954 - 2004" och han är precis så suverän som jag minns honom.

Det är något år sedan jag hade en Tranströmer-period senast och det är nog dags för en ny nu. Och samlingsvolymen är så vacker, Gråblå linnerygg med tryck i guld och vitt, 500 sidor ren njutning.

Poeten firar sin 80-årsdag den 15 april i år och Bonniers ger även ut en bok om Tranströmer skriven av Staffan Bergsten.

Och vad är det som är päst med Tranströmers poesi?
Kanske musiken som går som en röd tråd, teman som resor och död, om att vandra i naturen. Alla hittar egna skäl till att älska denna lågmälda och formsäkra poet.
Det här är en av de vackraste bilderna han skapat: "Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket."
Lite tidigare i samma text säger han lugnt: "Vi är inte utan hopp."
Det skulle kunna stå på en gravsten.