Ett lejon i Rom

"Det vidriga djuret! Må San Francesco förlåta mig, sa hon och smällde till katten, som ändå hann undan. Det är grappan, sa Alessandro odiplomatiskt."

   Den korta scenen som avslöjar stämningen i ett romerskt kök finns i Renata Wredes undebara barndomsskildring "Mitt romerska lejon". En bok som kom ut 1974 och är oförtjänt bortglömd.Den borde absolut ges ut som pocket.
   Wrede berättar om sin uppväxt i Rom på tidigt 1930-tal, hon är då sex år.
   Pappa är den kände arkeologen Axel Boëthius som med sin familj bor i ett ganska nednött palazzo. Renata håller sig mest till Ida och Alessandro, som får vardagslivet att fungera. Hon följer med till torget, på visit till släktingar och på utgrävningar.
   Allt skildrat genom barnets klara blick och med en stor portion humor.
   Och lejonet, det är ett gammalt stenlejon som blivit Renatas vän. På lejonets rygg kan hon rida bort och när hon blir sjuk drömmer hon om sitt romerska lejon.
   En bok som får läsaren på gott humör och som förmedlar bilden av ett Europa som det var innan andra världskrigets vansinne raserade allt.