Till ödsliga Norfolk

Det har ändå sina goda sidor att vara krasslig. Jag kan kura ihop mig för att vila men ändå läsa.

Nu har jag satt tänderna i Elly Griffiths senaste deckare med handlingen förlagd till glesbefolkade Norfolk i Nordengland.

   Det är den tredje boken ocm osteologen Ruth Galloway, som kan läsa gamla ben, och hennes vän kommuissarie Harry Nelson (som också är far till hennes dotter fast Harry är gift redan).

   Den här gången snubblar arkeologer som tar jordprov när det är ebb på en dold krypta vid stranden som visar sig innehålla ben som inte är så gamla.

   Jag gillar Griffiths sätt att teckna vardagsliv och relationer. Dessutom har hon en humor som ger dialogen skruv. Jag gillade högt och rent hennes två tidigare "Flickan under jorden" och "Janusstenen".

   Nu ska jag försöka läsa långsamt - som en vanlig läsare - och njuta av uppbyggnaden av den här historien.