Porträtt av Tikkanen

  De var svågrar och vänner, Henrik Tikkanen och Johan Wrede.
Nu har Wrede gett ut boken "Tikkanens blick", en bok han kallar essä. En lång sådan på drygt 300 sidor.
  Tikkanen ville som författare gripa in i sina egna och samtidens trauman - kriget spelar en stor roll - och livsvillkor. Olyckliga uppväxtförhållanden satte också djupa spår i författarskapet.
   Men också samtidens borgerliga tvångströja angrep han med frenesi i den så kallade adressviten, som gjorde skandal då den kom ut och fick ankdammens vågor att gå höga. Äktenskapet Med Märta Tikkanen tar också plats här. Jämställdhet och feministisk syn var på inget vis självklarheter för Tikkanen.
  Johan Wredes mångåriga vänskap med Tikkanen bildargrunden för analysen och tillför också unik kunskap om författarskapet. Man får se hur nära liv och skrivande hör ihop för författaren.
  En av Tikkanens aforismer citeras på bakpärmen: Författare borde inte skriva om sig själva utom om något de förstår sig på.
  Så Wrede har gjort den forna svågern en väntjänst.

Snart är det jul - igen

  Ingen idé att blunda för det längre. Om fem veckor är det jul.
  Och tecknen hopar sig. Alla artiklar om julmat och julpynt, om julens kläder och tipsen om hur man får en lyckad jul. Jag säger: Tack bara, Jag tror det nog blir bra. Julen kommer när den kommer, antingen vi stressar upp oss eller inte. Det gäller också årets jul. Ta det lugnt så blir det jul!
   Den första julboken har också kommit. "Sjung stjärnor" heter en och har underrubriken Dikter om vinter och jul.
  Här finns texter av finlandssvenska klassiker som Topelius och Runeberg, Viola Renvall, Tove Jansson och Lars Huldén. Tua Forsström är med liksom Katarina Gäddnäs och Carina Karlsson.
  Alla pekar de på de många möjligheter den här midvintertiden ger oss.

Det börjar snöa långsamt och
underbart, så som jag minns
att det snöade över det vita
huset en gång. Vi måste returnera
allt som blev vår glädje, men inte 
dess förvandlingar till bild....

Så skriver Tua Forsström i en av många fina vinterdikter som den här volymen innehåller.

För alla mellan 3 och 99 år

  Idag ska jag avslöja min barnsliga sida. Jag älskar att läsa om gubben Pettson och katten Findus. Och jo, jag vet att åldersrekommendationen är barn mellan tre och sex år. Men det struntar väl jag i, det är knappast mitt fel att inte de här böckerna fanns när jag var liten.
  Och de här böckerna med sin kluriga stil är till för alla åldrar. Inte tror jag att många barn ser att hönorna här är individer, liksom Mucklorna. Skulle vilja sätta den övre åldersgränsen för boken till 99+.
   Författaren och tecknaren Sven Nordqvist har ju haft en lång paus i utgivningen. Vi var många som trodde att det inte skulle bli fler böcker. Och så kommer "Findus flyttar ut."
  Lycka!
  Findus är i trotsåldern och finner sig inte i Petsons regler. Så bygger de om det gamla utedasset till hus åt Findus och allt är bra till en början. Men friheten har sina sidor, upptäcker Findus. Och läsaren.

Om lyckan i alla tider

  Bland samtida nordiska författare är Fredrik Lång en främmande fågel. Han är också filosof och det märks i hans ämnesval. I höst har han gett ut romanen "Av vad är lycka" som tar läsaren med till Mindre Asien på 400-talet före kristus. 
   När romanen börjar står Eutykios och långleds i sin farbrors handelshus i Efesos, som är erövrat av lydierna. Han hamnar ir i Sardes och  siktar på att bli tolk vid kungens hov för han har en hämnd att utkräva i en ouppklarad affär med kungen.
   Ock kungen är ingen mindre än den asrike Krösus, illa känd för sin girighet.
  Som i alla äventyrsberättelser handlar det om krig, kärlek och svek men också den eviga frågan hur lycka bäst kan uppnås och behållas. Men historien är en sträng lärare, allt kan tas ifrån oss även om vi äger makt och rikedom.
  I slutet av romanen har Eukytios slutat tala. "Jag klandrar honom inte. Jag förebrår inte den som talar mindre. Den har mer tid att tänka".
  Men hur mycket människan än tänker, lyckan lyckas hon inte ringa in, den rinner iväg.
   En vemodig och lärorik roman som också fräschar upp historiekunskapen.

En liten klassiker

"Dagarnas skum" råkade jag få i handen när jag stuvade in och om i bokhyllan.

  En riktigt läsvärd liten fransk roman av Boris Vian.(bilden) En roman om parisiskt liv på 50-talet, om den lättjefulle Colin som lever bekvämt och utan bekymmer. Han träffar den vackra Chloé, de gifter sig och far på bröllopsresa.
  Men så tar lyckan slut och Colin är ensam kvar, det enda som är kvar är "dagarnas skum", minnen man aldrig återfår.
   En lite sorglig roman som är mycket välskriven. Vian var ju också poet och musiker och vem har inte hört hans chanson "Le deserteur",  den som på svenska börjar "Jag står här på ett torg..."
   Vian dog med stil,under förhandsvisningen av en film baserad på hans "Jag ska spotta på era gravar". Han blev bara 39 år.

Netsuker och historia

  En samling japanska miniatyrfigurer, så kallade netsuker, ärvda av en farmors bror, blev keramikern Edmund de Waals nyckel till den egna släktens historia.
  Den judiska familjen Ephrussi, som kom från Odessa, var lika förmögen som inflytelserik i 1800-talets europeiska societet. De japanska figurerna av elfenben eller trä var högsta mode i Paris i slutet av 1800-talet. De Waals samling hade en gång köpts av mecenaten Charles Ephrussi, god vän med både konstnärer och författare och modell för Charles Swann i Marcel Prousts "På spaning"-svit.
   Men två världskrig förändrade allt och vid andra världskrigets slut återstod bara en samling japanska figurer, var och en mindre än en tändsticksask, 264 netsuker gömda i en madrass av en trogen hemhjälp.De kom med tidens att återbördas till sitt hemland.
   Det är den helt osannolika historien om netsukerna som historiens markörer som berättas i "Haren med bärnstensögonenen". En bok som av brittiska recensenter hyllats som ett mästerverk.
   Den ger en djup bild av 1900-talets Europa, både av förfining och av förfall, krig, förföljerser och svek finns det gottom. Men också närhet till tiden och tingen. 330 sidor ren läsglädje, jag lovar.

Kulturen i finkläder

  De flesta håller nog med om jag säger att Svenska Akademien med alla ritualer är kultur uppklädd i finkläder. Vi tänker Nobelpris och Nobelfest, de högtidliga årssammankomsterna 20 december varje år.
  Om allt det och mycket därtill ger nu akademien ut en bok med foton av Helena Paulin-Strömberg och text av Carl Otto Werkelid."Akademien sammanträder! Ettår med de aderton" heter den. En vacker och genomarbetad bok som ger de intresserade en chans att glutta lite bakom fasaden.
Efter 225 år som mer eller mindre hemlig skildras här vardagen och arbetet med ordboken, detta evighetsarbete, och skaran av ledamöter under de drygt två seklerna presenteras.  En bok som ger svar på många frågor från varför en ständig sekreterare till varför just arton ledamöter. En berättelse om akademien som en levande kulturinstitution som instiftaren, Gustav III, hade skisserat.
   Boken avslutas med samtal med de tre ständiga sekreterare som i dag finns i akademien. Utan minsta tvekan vet de allt som är värt att veta om akademien. Fast allt berättar de inte. Och varför skulle de göra det? Alla har ju behov av att vakta hemligheter, stora som små.
   Hur skulle vi kunna spekulera, om vi verkligen visste hur allting är?