Kulturen i finkläder

  De flesta håller nog med om jag säger att Svenska Akademien med alla ritualer är kultur uppklädd i finkläder. Vi tänker Nobelpris och Nobelfest, de högtidliga årssammankomsterna 20 december varje år.
  Om allt det och mycket därtill ger nu akademien ut en bok med foton av Helena Paulin-Strömberg och text av Carl Otto Werkelid."Akademien sammanträder! Ettår med de aderton" heter den. En vacker och genomarbetad bok som ger de intresserade en chans att glutta lite bakom fasaden.
Efter 225 år som mer eller mindre hemlig skildras här vardagen och arbetet med ordboken, detta evighetsarbete, och skaran av ledamöter under de drygt två seklerna presenteras.  En bok som ger svar på många frågor från varför en ständig sekreterare till varför just arton ledamöter. En berättelse om akademien som en levande kulturinstitution som instiftaren, Gustav III, hade skisserat.
   Boken avslutas med samtal med de tre ständiga sekreterare som i dag finns i akademien. Utan minsta tvekan vet de allt som är värt att veta om akademien. Fast allt berättar de inte. Och varför skulle de göra det? Alla har ju behov av att vakta hemligheter, stora som små.
   Hur skulle vi kunna spekulera, om vi verkligen visste hur allting är?