Alltid på vandring

  "Människan har alltid vandrat" det är titeln på Jeanette Varbergs koncisa bok om ett evigt fenomen - att människor förflyttar sig genom hela historien.  Varberg är en dansk arkeolog och museiintendent. Hon har skrivit både barnböcker och historieverk. Sätt Jeanette Varbergs bok i händerna på våra politiker. Översätt den till fler språk, så att också världens politiker kan läsa den, tycker danska recensenter.
   I sin
korta introduktion gör Jeanette Varberg nedslag i elva av människans viktigaste vandringar - från Homo sapiens utvandring ur Afrika för 70 000 år sedan, via bronsålderns sjöfolk, medeltidens germaner och Nya världens conquistadorer till våra egna dagars flyktingströmmar till Europa.
   Att människan alltid har vandrat är en av de viktigaste historiska lärdomarna man över huvud taget kan dra - särskilt som människan i dag vandrar mer än någonsin. Ibland har hon vandrat frivilligt, lockad att utforska det okända, ibland ofrivilligt, driven på flykt av krig, svält eller klimatförändringar. De stora vandringarna har ofta ägt rum vid vändpunkter i historien och betytt mycket för samhällsutvecklingen. Det är människans historia, i fickformat. Det visar också författarens överskådliga och sakrika genomgång som trots det begränsade formatet innehåller förbluffande mycket fakta och detaljer.

Både sorglig och rolig

 Marcus Groth är välkänd finlandssvensk teaterman, både skådis och regissör. När han nu debuterar som författare är det med en memoarliknade bok med en lång titel - "Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas"
   Groth skriver om sitt liv och han gör det så uppriktigt att det nästan gör ont att läsa. Han gör det med sinne för talande detaljer och det slags humor som gör att man inser att det är på blodigt allvar. Det börjar med barndom och föräldrar i Helsingfors och på sommarstället på Karlö utanför Uleåborg, fortsätter med arbete och äktenskap , och därefter livet som pappa med egna barn – en minst lika krävande roll som de på olika teatrarna i Finland och utomlands. Marcus Groths liv ter sig både spännande och fyllt av sorg .Man håller andan när man läser,får lust att både skratta och gråta.
  
Han inleder så här: ”Jag har varit deprimerad under cirka en tredjedel av mitt liv. 23 år 3 månader och 19 dagar för att vara exakt. Jag började med det när jag var 9 år 4 månader och 10 dagar. Det var när min mamma dog på canceravdelningen på Mejlans sjukhus. Eller så har jag hört det berättas att hon gjorde. Jag var inte där. Jag var väl för ung.
    För mig hade hon egentligen varit död sedan mitten av september1969 då hon blev intagen eftersom jag aldrig fick besöka henne efter det. Det var synd för hon var en mycket trevlig mamma.”

Sagor som lär för livet

Det är alltid lika roligt att få öppna en bok av den åländska duon Ann-Christin Waller och Anni Wikberg. "På en trollsländas vingar" är deras tionde bok och den har alla kännetecken som man väntar sig. Underhållande, spännande och tänkvärda berättelser om och för barn bildsatta med Annis robusta men ändå poetiska bilder. Efter sju böcker om runda kollorna är det dags att ta steget till en lite annorlunda värld.
  Här berättas om barnen som bor i det vita huset i Rönndalen, en miljö som nog finns i den åländska verkligheten. Här bor sex syskon och förstås deras föräldrar - som håller sig i bakgrunden. Det är både flickor och pojkar som råkar ut för äventyr, flyger till Eldorado och upptäcker åskans hemlighet eller träffar havsguden Poseidon som fryser i vårt kalla vatten. Men vad gör man inte för en blåbärspaj? I Oskars saga möter vi en pojke som är rädd för döden och försöker förstå hur den är. När han får träffa den uråldriga Stubbe kan han både förstå och acceptera den.
   Det är bra med sagor som berättar om faror och hot och mörka tankar. För de finns ju också i barnens värld. Och efter att ha läst de olika berättelserna kan man prata om saker på ett sätt som gör att rädslorna drar sig tillbaka.
   Får jag välja så äe Eriks saga en favorit där kavate Erik retar upp Poseidon, men allt slutar bra. Poseidon får sin paj och så lär man sig att nereider inte bara är dekorativa, de plockar blåbär också!
   Så låt den här boken hamna i många barns julklappspaket. Det är ni värda. Och vuxna får ju smygläsa sen när barnen somnat...

Missförstånd om jyckar

   Per Jensen är professor i etologi - läran om djurens beteende - vid Linköpings universitet. Han leder en forskargrupp som bland annat studerar hundars beteende och relation till människor och medverkar flitigt i olika medier när det gäller frågor om djur och djurskydd. Han har skrivit flera böcker om hundar, senast Hur smart är din hund?
   I hans nya bok "Den missförstådda hunden" reder han ut hur mycket av det man trott om hur hundar fungerar har visat sig vara helt fel. Med saklighet, humor och värme visar hur forskarna avlivat den ena myten efter den andra. Du får bland annat veta hur det kommer sig att hundar inte kan dricka vatten utan att spilla över hela golvet,( Jo, det har man undrat över!) varför det är helt rätt att trösta dem när de har gjort sig illa och hur mopsars synsinne skiljer sig från vinthundars.   Andra myter handlar om att hundar inte kan tänka i flera steg och att de inte har någon tidsuppfattning. Att de är färgblinda och måste ha en stark ledare för att må bra eller att hunden lyssnar mer på ditt tonfall än på själva orden när du pratar med den. Det finns en del överraskningar i beredskap i svaren.
    Per Jensen går igenom en rad vanliga missuppfattningar som de flesta hundägare känner igen. För var och en beskrivs forskningsrapporter som med olika metoder visar hur allt egentligen hänger ihop. Forskarna har ibland använt små experiment där hundarna själva berättar om sina upplevelser med hjälp av sitt beteende. Men man har också utnyttjat den mest avancerade teknologin till att avbilda hundars hjärnor och framställa bilder av deras innersta tankar. Forskningen visar att vi i många avseenden måste omvärdera vår syn på hur hundar fungerar och det går inte att betrakta dem på samma sätt efter att ha läst den här boken.

Julroman om ensamma

 "Allt under himmelens fäste" av Maria Hamberg är en vacker och varm roman om två ensamma människor som sakta finner förtroende för varandra och blir vänner - en modern julsaga.
       Ingvar är en av de ensammaste människorna i världen. Han har levt mycket nära sina föräldrar och nu när de dött och lämnat honom ensam har han bara sin lägenhet och sitt monotona jobb. Han vaknar. Går till jobbet. Minns sina döda föräldrar.Och det är i stort sett allt.
   Men en dag står Ivana utanför hans port. En frusen tonårstjej som inte verkar veta vart hon ska ta vägen. Hem kan hon i alla fall inte gå. Det blir början på en ordlös gemenskap över åldersgränserna.
   Ronmanen är en svidande stark studie i ensamhetens och utstötthetens psykologi men också en saga om att vänskap finns där den är som minst väntad

   Det är en kort roman om ett brännande ämne. Ensamhet. För aldrig har människor varit ensammare än nu i all välfärd. Hamberg fångar omfattningen av den moderna ödsligheten men också det storslagna i hur den vanliga människan försöker skapa sig mening även där ingen tycks finnas. Det är det riktigt fina med den här boken. Och den tar slut när julen kommit till Ingvar och Ivana.

Tankar om det norska

Först vill jag glädja er med att berätta att min blogg är välbesökt, tack vare er! Igår passerade bloggen en kvartsmiljon unika besökare. Inte illa alls. Så jag kämpar vidare.
   En bok som jag nästan glömt att jag har läst i höst är  Suzanne Brøggers "Norsk omelett".
Hon har skrivit en samling krönikor och anteckningar om Norge, ställt sig frågan vad det är som gör landet så speciellt. Under århundraden hörde Danmark och Norge ihop, och visst finns det saker som förenar än. Hon har rest runt och samtalat med konstnärer och samhällsdebattörer för att komma på vad det är som gör just Norge så annorlunda. Hon framhåller också de nordiska ländernas gemensamma potential: ett förenat Norden borde bli det nya! Men självfallet handlar det mer än om Norge, Norden och norska omeletter. Det handlar också om förhållanden och fenomen som präglar vår tid.
    Med ålderns rätt sätter sig Brøgger på en hög barstol mitt i lokalen och iakttar den nya världen omkring sig. Så mycket av det gamla är nu borta och förbi. Många har svårt att navigera och känna igen sig i det nya och inte blir det bättre av att samhället till stor del har mist sin bildning och sin kultur.
    Författaren Brøgger ger sig själv rätten att flanera fritt, göra egna iakttagelser och framföra sina högst personliga åsikter. I  Norsk Omelett bjuder hon på allt det som läsare har lärt oss att älska: den provocerande, den bildade, den belästa, den roliga och den alltigenom uppfriskande författarblicken.

Misslyckas med skräck?

Sveriges skräckmästare John Ajvide Lindqvist bjuder in till sin kreativa värld i en unika tankesamling kring skrivandets fest och fasa i "Misslyckas igen, misslyckas bättre".
  Här får vi följa med i arbetet med hans sju romaner, från Låt den rätte komma in 2004 till X - den sista platsen 2017. Totalt 1500 sidor där författaren läst om, kommenterat och resonerar kring hur han tänker och tänkt.
 Det blir också möten över tid där den mogne författaren möter sitt yngre jag. Med resonerande och ofta humoristisk stämma kommenterar John sina yngre upplagors problem och glädjeämnen. Han har fört anteckningar för att bättre förstå vad han håller på med och "mycket är bludder" konstaterar han. Men så finns där annat också, isolerade och tydliga tankefiskar som kan plockas upp.
    Resultatet är en rolig och lärorik bok för alla som vill läsa något annat än en regelrätt författarhandbok. Men också en bok för alla som vill kika in bakom kulisserna i den speciella fantasivärld som är John Ajvide Lindqvists.Och är det så att man inte vill veta mer om hur det egentligen var tänkt att bli i berättelserna - ja då hoppar man över den här boken.