I Atlantas finkvarter

 Med sin vanliga mix av spänning och väl gestaltade karaktärer håller Karin Slaughter läsaren i ett järngrepp till sista sidan är läst.

Nyutkomna " Fraktur" är den andra boken i serien om agent Will Trent.
   Det börjar i Ansley Park, som är ett av Atlantas mest exklusiva bostadsområden. Där, i en av patriciervillorna längs allégatan, har ett brutalt mord precis inträffat. En tonårsflicka har blivit dödad i sitt eget sovrum, och på andra sidan tröskeln står hennes chockade mamma bland allt krossat glas och har precis tagit livet av mördaren.
   Agent Will Trent vid Georgia Bureau of Investigation har egentligen inte med polisutredningen att göra, mordfallet tillhör ju Atlantapolisen. Men Trent ser något som polisen har missat, något i blodspåren, i den tekniska bevisningen, i moderns ögon.
    Beväpnad med endast magkänslan, och mot sin vilja ihopparad med en kvinnlig polis som avskyr honom, har Trent oddsen emot sig när han tar över utredningen. Men viljan att lösa fallet överskuggar allt annat, han är nämligen övertygad om att mordet har kopplingar till en annan försvunnen tonårsflicka och att den riktiga mördaren fortfarande går fri.

Magen styr världen

   "Man ska komma ihåg att det är magen som styr världen", påstod Winston Churchill. Legendarisk brittisk politiker som styrde under andra världskriget. Och matbordet spelade en avgörande roll både i Churchills politiska och personliga liv.
  I "Winston Churchill - biografi över en gourmand" av franska historikern Catherine Heyrendt-Sherman ges en närgången bild av en livsstil som inte längre existerar. Det överdådiga viktorianska köket var han uppvuxen med och han gillade det hela livet. Dessutom får läsaren ta del av många av Winstons berömda vitsar och citat.
   Få vet att Churchill, som drack på ett sätt som fick alkoholmätare världen över att rodna, inledde sin politiska karriär med att rösta för en skatt på whisky. Och han packade rysk kaviar i sina picknickkorgar och fäste stor vikt vid vilken typ av porslin han åt från - samtidigt som han villigt erkände att han själv inte ens kunde koka ägg.
    Här serveras ett ovanligt läckert porträtt av britternas hjälte, bräddfylld med anekdoter som få det att vattnas i munnen.  
    Författaren undervisar i brittisk historia vid Reims universitet, utöver de föreläsningar hon håller vid Sciences Po i Paris. Trots att hon är född i Frankrike tas hon ofta för en riktig britt.Och det är menat som beröm.

Men vem styr regnet?

    Jonas Karlsson är en skicklig novellist och därtill skådespelare. Nu har han gett ut en mångtydig liten roman med titeln "Regnmannen - en trädgårdsberättelse".
   Den handlar om Ingmar, en pensionerad regissör, änkeman sedan en tid, som lever lite desillusionerat, men nu återfått glädjen i tillvaron på egen hand genom att ägna tiden åt sin frus rosenträdgård. Men sommaren är ovanligt het, det var väldigt länge sedan det regnade och rosorna behöver vatten.
    På baksidan av huset, gömd bland sly och ogräs, hittar Ingmar en gammal rostig kran som visar sig ha alldeles oväntade egenskaper.Snart är Ingmar indragen i händelser som han inte vet hur man hanterar. Fast det är ju nyttigt med teaterns erfarenheter förstås.
   Det är en berättelse som handlar en mängd olika företeelser: åldrandet, ensamhet, trädgårdsskötsel och nervösa karriärpolitiker. Den innehåller reflektioner över teatern, dess förutsättningar och väsen.  På slutet blir det också klart att detta är en bok om upphörandet och sorgen.Texten lyfter fram trädgården men också lika mycket teatern som en plats för underverk. Scenen som magiskt rum där man kan hitta det som inte är självklart.
    Jonas Karlsson skriver med säker stil och mild humor.  Historien om Ingmar Karlsson är också en skildring av övermod och girighet men dessutom av hur en åldrad hjärna kan spela innehavaren vissa spratt. Frågan uppstår: vem eller vad regisserar vad eller vem?
   Något helt säkert svar ger inte författaren. 

Mer brott i Skottland

    Skotten Stuart MacBride är en ny bekantskap för mig. Han skriver i samma tradition som Ian Rankin och Val McDermid, en mörk och tuff stil som beskriver en skoningslös verklighet. Och an skriver  bra, det gör han.
   I "Häxjakten" som jag läst är det någon som lämnar små knippen av ben på kriminalkommissarie Logan McRaes - det är MacBrides återkommande problemlösare - förstutrapp. Men han har värre bekymmer än så att ta itu med. Rivaliserande drogproducenter slåss om både produkter och territorium, två förälskade tonåringar har försvunnit och någon misshandlar asiatiska invandrare.
    Som om inte det vore nog har Logan fått en ambitiös ny kriminalinspektör på halsen.
    Men när en kropp dyker upp, strypt och knivhuggen, verkar likheterna mellan mordet och handlingen i en bästsäljande roman vara mer än ett sammanträffande. Kanske de små benknippena har mer att säga än Logan först trott...

Mellan nu och då

   I romanen" Minnen av framtiden" har Siri Hustvedt ännu en gång lyckats fångat minnets otillräcklighet och den flytande gränsen mellan vansinne och rationalitet. Den lär delvis bygga på författarens egna minnen av att vara nyinflyttad lantis i storstaden.
  Hon är nu en åldrande författare som minns den tid då hon anlände till New York. Året var 1978. Hon kom från landet, Minnesota, hade inga pengar - men önskade inget hellre än att få uppleva den stora stadens magi, litteraturen, konstnärerna, festerna. I stället blev hon snart som fixerad vid sin granne Lucy Brite: Vem är denna märkliga kvinna? Är hon galen? Pratar hon med sig själv?
   Nu, fyrtio år senare i samma stad, hittar hon en gammal anteckningsbok från tiden med Lucy, tillsammans med en aldrig avslutad roman. Det blir en resa tillbaka till det förflutna, som ändå tycks ha en hel del med hennes nuvarande liv att göra.
    Hustevedt är, tillsammans med maken Paul Auster, en av USA:s just nu mest uppskattade författare på sitt allra bästa humör. En roman där minne och framtid står lika mycket i förgrunden.  Därtill bekräftar den ytterligare Hustvedts position som en av de riktigt stora skildrarna av livet i staden New York.

För mer gröna finger

   Nyutkommen är "Sticklingar, rötter och blad" av Rose Ray och Caro Langton. Det är en heltäckande handboken som visar allt om att rota, gro och dela växter.
    På ett inspirerande sätt får vi se hur man tar sticklingar och planterar nya skott. Vi får också lära oss att dela växter vid rötterna och odla nya rotsystem i luften. Boken visar på ett enkelt sätt förökningsmetoder som passar alla krukväxter.
    Här finns också ekologiska roterande kompostrecept, smarta beskärningsmetoder och praktiska projekt som hjälper alla att bättre ta hand om och dela med sig av sina växter. De senaste åren har intresset för krukväxter exploderat och många har upptäckt hur roligt det är att själva ta skott och dela sina växter med andra.Titt och tätt ordnas det "skottbytardagar" inom olika föreningar Det är en helt organisk form av växtförädling och det finns nästan ingen bättre gå-bort-present än en välmående liten stickling som kan bli långlivad.

En muttrad mononog

   Jörn Donners bok SuomiFinland ,2017, med svarta pärmar, väckte uppmärksamhet som ett inlägg i den fortgående debatten om republiken Finland. Nu fortsätter och avslutar Donner sina tankar om Finland och landets ställning i världen i en andra och avslutande del, den illröda "Suomi Finland II. .Avsikten med boken är densamma: polemisk med en viss melankolisk insikt även om de goda sidorna i denna ”lottovinst” att vara finländare.
    Boken synar det finländska samhället och politiken i sömmarna. Boken utkommer lämpligt precis innan det finska riksdagsvalet. För Donners del är detta den ”sista striden”, eftersom han tycker sig ha sagt vad han anser om republiken, ända sedan Nya boken om vårt land (1967) och de två Perkele-dokumentärerna.
   Donner är idag 86. Hans hälsa är åt h - e, hans humör är uselt. Det är en nästan 200 sidor lång muttrad monolog där han gör upp med stort och smått. De riktigt  roliga misantroperna - Donner är en - gör inte skillnad på folk och folk. För dem har alla människor lika värde – men det värdet är inte särskilt högt. Och i detta inkluderar de sig själva.
   Det är en anledning till att tycka om Jörn Donner. Han förhärligar aldrig sig själv – verkar inte ens särskilt intresserad av sig själv. Han berättar i stället rätt ingående om de gånger när han inte hunnit fram till toaletten i tid. En gång hände det på S-market i Ekenäs.
    När han någon gång i boken analyserar sin personlighet gör han det helt kortfattat, som i förbifarten. Han poängterar gång på gång att han inte bryr sig om sitt eftermäle, om det sen blir surgubbe och skitstövel. Men inte skulle det förvåna om han ger ännu en bok