In bland ryggarna

 Det var 2008 som Sara Mannheimer debuterade med en liten men knökfull roman med titeln "Reglerna".

Nu har hennes andra roman kommit, "Handlingen", och den är också liten till formatet.

   Här handlar det om att komma sina bildningskomplex, den  överdrivna respekt för böcker.En stor del av berättarjagets liv ut på att erövra "Ryggarnas"/alltså böckernas) värld, något hon måste klara av bättre än de invigda vilka också råkar vara hennes närstående. Hon måste skrida till Handling!

   Man kan  skratta åt de vedermödor som uppstår när hon  går i bokstavlig närkamp med världslitteraturen och inte börjar hon med det lättaste heller. Men det kan också vara en berättelse om den självlärdes kamp för att erövra kunskapsvärlden för att kunna hävda sig på jämlik bas.

    En underliggande poetisk skildring av sorgen kring ett förlorat barn finns också här och i tomheten efter det som aldrig blev av försvinner gränserna mellan liv och dikt och jag tror att berättaren trots allt hittar fram till  litteraturens kraft. En modern bildningsroman utan tvivel.

En klassisk klassresa

Nu i helgen, när jag blivit klar med mitt måste-läsa-för- recension, ska jag sätta mig med Leif G W Perssons nyutkomna självbiografi, "Gustavs grabb".

   Jag har lite slött läst några recensioner på nätet, och de är inte speciellt positiva. Många kvinnor tycker illa om Leig GW och det avspeglas i recensionerna. Man tycker att han upplevt saker fel, att det är skumt att han inte gillade sin mamma med mer.

   Det får man förstås tycka men i en självbiografi är det ändå författarens åsikt som gäller, man kan inte säga att någon upplevt saker "fel". Det är förmätet.Som författaren skriver i inledningen så: " Är denna berättelse om min egen klassresa en roman om mitt liv och eftersom jag ännu en gång är fri att välja är det i vart fall ett sätt för mig att återförsäkra mig i min roll som författare, trots att det mesta som står här säkert är sant. Vad det nu spelar för roll, den här gången."

   Ska bli intressant att se hur denna 40-talist tacklar uppgiften.

Hon som emigrerade

I höst har Herta Müller debutbok från 1982 äntligen getts ut på svenska." Flackland" heter den och handlingen i berättelserna tilldrar sig i den tyskspråkiga enklaven Nitchidorf i Rumänien.

   Det här är den ocensurerade versionen som ges ut och i texten framträder en bild av uppgivenhet och tristess. Marken är så vattensjuk att till och med mullvadarna drunknar och boskapen dör. Det är inte alls någon munter historia men nog en nyttig påminnelse om vad som pågick bakom de putsade fasaderna i östdiktaturerna.

   1987 lämade hon detta och bosatte sig i Västberlin. Och jag skriver VÄSTberlin fast staden numer har sitt gamla namn - Berlin. Men för Herta Müller och många andra så var det definitivt till väst de flydde, öst hade de fått nog av för länge sen.

   Kolla in Annika Lyths fina svartvita omslag, hon har gjort alla Müller svenska omslag i den här strama svartvita formen.

Hon som exploderade

Siri Hustvedt, amerikansk författare med norska förfäder, är bra på att analysear känslor.

   Hennes senaste roman heter "Sommaren utan män" och här berättar hon med en god dos ilska och en hel del humor om vad som kan hända i ett 30-årigt äktenskap. När maken Boris meddelar att han behöver en "paus" och när Mia förstår att denna paus är en ung kvinna hamnar hon in i ett tillstånd som liknar vansinne, hon liksom exploderar.

    Men efter det tar hennes liv en ny inriktning, Mia upptäcker att hon inte är den första som drabbats av pausbehov och hon börjar göra andra saker. prata med kvinnor i olika åldrar och upptäcker saker om kvinnlig erotik som hon inte hade gjort utan "pausen".

   En del recensenter har kallat romanen banal - och kanske det. Men liver består av en rejäl dos banaliteter, så varför inte hantera dem?

Skogen som frihetsdröm

Johannes Ekman, journalist på Sveriges Radio, tar oss med på en resa till skogen i vårt inre i en bok som heter just "Skogen i vårt inre - utmark och frihetsdröm". Med skönlitteraturen som vägvisare fördjupar han ämnet skogen som inre upplevelse. Och skogen är mycket närvarande i nordisk litteratur, vi är "skogsmänniskor" på gott och ont. Allt från sagans och sägnens farliga skog till berättelser om hur skogsbolagen drar in och gör skogen till en råvara bland många.
    Historien om skogen är historien om den eviga spänning som följt mänskligheten mellan det vilda och det tama, mellan natur och kultur, mellan bygd och obygd, mellan det kontrollerat område och okontrollerad utmarken.
   Skogen står för skräck och frihet, yttersta fattigdom och slit och romantisk naturdröm. Och förstås, idag är skogens rum tillgängligt genom allemansrätten. Men vågar man sig långt in i storskogen så kan man möta uråldriga känslor och tankar.
   Skogen har kvar sin magi.

Språket anfaller!

För en som har språket som arbetsredskap är böcker om språkvård både till nytta och nöje. Så när språkvetaren Siv Strömquist ger ut en bok så läser man den. Strömquist har också en språkspalt i Svenska Dagbladet dit läsare kan höra av sig och det är frågor från de tio senaste åren till spalten som är basen för "Vart är vart på väg?"

   Fastän det "bara" handlar om tio år så har språket förvandlats en hel del. Som i fråga om vart. Numer är det vanligt att människor frågar : vart är du? eller: vart har du lagt glasögonen?

   Enligt de regler vi lärt oss är ju vart ett ort som pekar i riktning mot någonting. Vart ska du gå?

Så se upp med vart!
   Se också ut för versaler - stora bokstäver. De stoppar upp läsningen om de används i löpande förkortningar och funkar som ett rop.
   Spara också på utropstecknen! De är hojtande i skrift. Fast det vet inte insändarskribenter. En gång räknade jag till 43 utropsrtecken i en insändare. Ett riktigt primalskrik.

Teir väljer novellen

"Ett par månader innan jag oskyldigt greps för inbrott i Jörn Donners arbetsrum hade jag sagt upp mig från radion."

    Det är en  evighetsstuderande  som grundar The Jörn Donner Appreciation Society och låter besattheten av Donner ta över sitt liv.

    Och det är den första suveräna raden i den första novellen i Philip Teirs debutbok "Akta dig för att färdas alltför fort" som är nyutkommen och innehåller tolv noveller.

   Roligt är det att en debutant satsar på novellens form, det är inte längre så vanligt. De flesta fläskar till med en roman.

   Novellerna har vitt skilda teman men ofta handlar det om resor, i tid och rum och utgångspunkten är ofta Helsingfors. Eftersom jag just börjat läsa boken så tänker jag inte berätta mer, men det verkar vara uppfriskande läsning.