En historia om läsning

  Varför läser människan, egentligen?
  Den frågan intresserar Alberto Manguel,  kanadensisk författare, översättare och redaktör med argentinskt ursprung, bosatt i Frankrike. I "En historia om läsning", som kom ut 1996 men som fortfarande finns i pocket,  tar oss med på en resa genom läsandets märkliga historia. En historia som sträcker sig över 6000 år. En färd med många stopp, omvägar och avstickare.
    Det är en lärd och lysten bok som man läser som en äventyrsroman. Det handlar om bibliotek och bokskatter, om tillåten och förbjuden läsning, om boktjuvar och bokbrännare och om egendomliga läsmaskiner. Vi får veta allt om hur de gamla romerska författarna samlade sina vänner i ett auditorium i villan och idkade högläsning i timmar och dagar, ibland i veckor. Det var påtvingad ljudbok det.
    Vårt sätt att läsa är nyckeln till hur vi uppfattar världen. På det mer privata planet ser vi hur de böcker som blivit verkligt betydelsefulla för oss speglar vår egen livshistoria.
   Manguel är entusiastisk och en fantastisk guide in i läsandets fascinerande värld. Läs den med!

Med Kökarkänsla

I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, "De osynliga" som blivit en stor försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok.
    Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan åren 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.
   Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lilla­syster Maria, som inte tycks duga mycket till. Men det här är mest romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.
  Det är en förtätad berättelse på en knapp och effektiv prosa. Den här romanen ger mig Kökar-känsla, det kan inte hjälpas. Den karga naturen och människornas visshet att de måste hjälpa sig själva kan nog kännas igen i många isolerade skärgårdssamhällen.

Hjärta för gruvor

   I antologin om deckarnas landskap finns en bra text om Aino Trosell. En modern arbetarförfattare som lånar grepp från spänningslitteraturen när hon berättar om livet i Västerdalarna och den gamla gruvbygden.
  "Järngreppet" kom 2008 och är den fjärde om Siv Dahlin. Den första är "Om hjärtat ännu slår" från 2000. Skulle gärna läsa fler böcker om Siv.
   I Järngreppet Siv Dahlin har hoppat in som kokerska på en konferensanläggning i Bergslagen där en filminspelning går av stapeln. Siv arbetar både bittida och sent samtidigt som hon inte kan undgå att lägga märke till gästernas beteenden. Förutom filmteamet finns där en kurs i kristallterapi, en kamratstödjarkurs för folk med missbruksproblem samt ett gäng unga och äventyrliga gruvdykare.
En ung kvinna har drunknat i en panikattack i samband med dykning i en gruva och nu hittar man de mänskliga kvarlevor som sannolikt skrämde ihjäl henne. Siv är, sin vana trogen, observant och nyfiken.
   Den herrskapsfamilj som bodde på herrgården innan den blev hotellanläggning är ännu i högsta grad närvarande. Att gamla frun dör är inte så konstigt, det tycker ingen utom Siv. Men att det ska bli värre anar inte heller hon.
   Siv har egna problem, hon är kär men i fel person. När den åtrådde försvinner vågar hon inte visa sin oro.  Men hennes hjärta signalerar något annat. Och vem leker Vita frun på nätterna och varför är sminkösen i själva verket någon annan och hur farlig är den stalkler som förföljer den kvinnliga huvudrollsinnehavaren?
   Det starkaste i boken är ändå beskrivningen av platser och miljöer. Efter att ha läst Trosell vill man inte gå ner i en gruva.Men läs för all del romanen, den är ruggigt bra.

Om Nordens tiger

Ytterst få har haft närkontakt med lodjuret, som ibland kallas Nordens tiger. Något fler har sett dess spår löpa genom de milsvida skogarna och känt spänningen av att vara djuret nära. Numer väcker lodjuret jaktlystnaden och de lodjur som etablerat sig på Åland jagas i smyg. Fast ingen medger det.

  I den nyutkomna boken "Lodjuret" skriver tolv forskare om kunskap om lodjuret, om lon i myter, språk och konst. Här finns också avsnitt om jakten på lodjur, som skett med grymma metoder, och fångandet av lodjur i fälla.Andra kapitel handlar om jakt och fångst, om lodjuret i fångenskap och arbetet med att bevara lodjuret som ett av de fyra stora rovdjuren i den svenska faunan.I äldre tid ansåg man att det fanns minst tre olika loarter; kattlo, rävlo och varglo.

   Våra förfäder skrämdes av lon för att den likt en varulv sög ut blodet från bytena och hade vassa klor som sargade nyfikna hundar. Möjligen är det därför som lodjuret blivit ett av våra mest sägenomspunna rovdjur. Dess ögon var lysande och urinen blev till värdefulla stenar i marken. Loskinnen var under århundraden ett av de mest eftertraktade pälsverken som prydde både kungliga och adliga.
   Boken är fint illustrerad med äldre avbildningar och med nytagna foton.

Inte bara sjukdomen

Att leva med sjukdomen MS kan vara ett rent helvete - men det behöver inte vara så hela tiden. När artisten Louise Hoffsten först fick sin diagnos trodde hon att allt var kört. Men sjukdomen är gåtfull och drabbar olika.
Idag, nästan tjugo år senare, är hon fortfarande aktiv som sångerska, låtskrivare och föredragshållare. Trots sjukdomen lever hon ett, mestadels, gott liv. Hon har blivit en mästare i att ta vara på vardagens ögonblick av lycka. Att njuta av stunden.
  Tillsammans med frilansjournalisten och författaren Lena Katarina Swanberg ger hon i "En näve grus" sin livsberättelse. En som säger att man kan vara mycket mer än en diagnos. Boken är också en kärleksförklaring till familjen och musiken, Louise Hoffstens två ständiga följeslagare i livet.  Det blir till ett bluesigt porträtt av sångerskan i form av impressionistiska nedslag i hennes liv, med fokus på de senaste tjugo åren.
   Louise Hoffsten är en avde stora  bluessångerskor och fick sitt stora genombrott i början av 1990-talet. På senare år har hon även medverkat i populära  teveprogram som Stjärnorna på slottet, Körslaget och Melodifestivalen. Hon har också fått en rad musikutmärkelser,som Karamelodiktstipendiet, Grammis och Rockbjörnen.

Förändringar på gång

Förändringens vindar blåser över Damernas detektivbyrå när bok nummer 15 i serien nu kommer ut - "Den stilige mannens kafé de luxe" heter Alexande McCall Smiths senaste opus. Det är Grace Makutsi, Mma Ramotswes högra hand, som vill pröva sina vingar genom att öppna en restaurang. Hon vill skapa ett riktigt lyxkafé med bara det bästa att erbjuda allt i syfte att locka till sig de finaste gästerna. Fast alla är förstås välkomna.
 Haken är bara att även om man är detektiv så är man inte oemottaglig för ohederliga människors knep och konster vilket Mma Makutsi får lära sig. Vilken tur att vänner finns när de behövs.
   Samtidigt jobbar detektivbyrån med ett knepigt fall: En klient har fått en oväntad gäst i sitt hus en indisk kvinna, utan id-handlingar, som tappat minnet. Utvisning väntar henne om inte någon lyckas lista ut vem hon är. Och i herr Matekonis bilverkstad går hjulen trögt och uppsägningar hotar. Det finns många problem att lösa.
   Det är en charmig historia om värdet av att veta någons efternamn men också om dålig magkänsla och såser som kokas av lögner. Visst består intrigen mest av stickspår här, men även sådana spår leder ju framåt.

Ett liv på akuten

 Fransmannen Baptiste Beaulieu, född 1985, startade bloggen Alors voilà i hopp om att minska klyftan mellan vårdtagare och vårdgivare. Med utgångspunkt i sina inlägg där har han skrivit debutromanen "Tusen och ett liv på akuten". Boken är översatt till ett tiotal språk redan.
   Händelserna som beskrivs i boken har hänt på riktigt och patienterna är autentiska, men författaren har klätt om det hela så att de inte går att identifiera, naturligtvis av etiska hänsyn.
  Det är bokförlaget Sekwa som ger ut den här romanen liksom så många andra nya franska böcker.
 Boken berättar om en svårt sjuk kvinna är inlagd på avdelningen där bokens huvudperson arbetar som AT-läkare. Behandlingen tär på henne, men genom att berätta dråpliga och galna historier från vardagen på sjukhuset försöker läkaren ge henne kraft att orka.
  "Det finns ingen sultan, ingen Sheherazade heller, bara döden, en AT-läkare och en patient som väntar på sin son. Ekvationen är lätt att lösa. Jag får prata tills planen lyfter, tills sonen kommer. Patienten kommer att lyssna till mig. Så länge hon lyssnar är hon vid liv."
   Man skulle kunna hoppas att det finns många fler sådana människor där ute på sjukhusen där det dagligen handlar om liv och död.