Jag återkommer till Kajsa Ingemarsons (bilden) senaste roman, "Någonstans inom oss". En roman om en framgångsrik kvinna som tar livet av sig, för sent ångrar hon sig. Då befinner hon sig i de osynligas värld. Många recensenter har skrivit ner boken medan andra menar att de n blir en klassiker. Jag tror att det retar en del att författaren tagit upp två ämnen som är tabu. Dels självmord och hur det påverkar de efterlevande, dels hur bilden av den perfekta moderna kvinnan krackelerar framför läsarens ögon. Kvar blir en vanlig människa som gjort allt för att behålla fasaden. Alltför många människor lever så idag men ingen, absolut ingen, vill kännas vid det som Ibsen kallade livslögnen.¨
För min del tycker jag att Ingemarson är modig som vågar sätta tänderna i ett så komplicerat ämne - och hon gör det bra.Visst, en del recensenter tycker att spåket är för vardagligt och torftig och efterlyser ett "språk för sorgen". Den recensenten har ingen egen erfarenhet av sorg för sorgen är både banal, trivial och vardaglig. Det finns inget pompöst Sorgens Språk för att uttrycka De Stora Känslorna. En tramstanke helt enkelt.
Så jag rekommenderar Ingemarssons roman, bland annat för att den har fin Stockholmskänsla och för att hon vågar sig på att skissera ett livet efter detta - på ett högst personligt vis.
Såg på en av tidningens kommentartrådar att någon ondgjorde sig över att "tidningens kulturredaktör" inte träffat afganska kvinnor och börjat tänka stora tankar. Men jag lämnar De Stora Tankarna tills jag är tillbaka på jobb på måndag efter att ha avnjutit två sköna semesterveckor. Även De Stora tankarna - om de finns - har haft ledigt. De hälsar att de mår bra av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar