
Arja berättar med distans och självironi om hur hon försökte smälta in i kretsen av exilgreker i Paris, om repetitioner och turnéer. Och om Arjas osäkerhet och komplex, hon hade ju varken franska eller grekiska språket att luta sig mot.
Det finns ganska stora hopp i skildringen. Mitten av 70-talet, när hon spelade in Theodorakis på svenska nämns inte alls. Däremot återföreningen många år senare.
Och nej, de hade ingen romans - även om viljan nog fanns.
Intressanta utvikningar i musikens värld men Arjas skugga faller över boken.
Och OK, det är ju hennes bok..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar