En ny serie börjar

   Ian Rankin är skotte och att han skriver om Edinburgh är självklart. Har just lagt vantarna på "Misstro" i pocket som utspelar sig i ett vinterkallt Edinburgh, och miljöer och stämningar känns man  igen från  Rankins  tidigare böcker om kommissarie Rebus.
   Det här är den första romanen i en serie om Malcolm Fox och hans arbete med polisens internutredningar och han har det icke avundsvärda uppdraget att utreda om en kollega inom kåren hör till ett nätverk av pedofiler.

   Fox inser snabbt att inte alla inom poliskåren uppskattar hans jobb och han drivs alltmer ut mot kanten för vad som är tillåtet eller inte. En roman som känns väldigt aktuell med tanke på vad nyheterna rapporterar om.
  I förlagsreklamen sägs att Rankin är bäst bland brittiska kriminalförfattare. Det tycker inte jag, Peter Robinson är ännu bättre. Men det är en smaksak hur man rankar författare. Läsvärd är boken.

Ett urgammalt krig

   En av antikens mest kända fältherrar Hannibal från Karthago som år 218 f.Kr. marscherar med sin armé och en mängd stridselefanter från Spanien över Pyrenéerna och Alperna och väl i Italien direkt vinner två betydande segrar över romarna.
   Romarna var minst sagt skakade. Hannibal kom att styra Syditalien under drygt 15 år, men misslyckades med att framtvinga Roms fall. Han och hans armé besegrades slutgiltigt i Nordafrika 202 f.Kr., och Hannibal flydde och begick senare självmord. Huvudstaden utplånades 146 f.Kr. Konflikten mellan Rom och Karthago brukar kallas för de puniska krigen (romarna kallade katagerna för puner) och slutade med att Romarriket fick herraväldet över Medelhavet.
    Om den här gamla och klassiska konflikten skriver greken Appianus från Alexandria, född första århundradet av vår tideräkning. Han var inte samtida men tycks ha haft goda källor. Allt som allt skrev han 24 böcker om Roms historia men bara hälften av dem har nått eftervärlden. Och boken  är faktisk historisk, det är nu första gången Appianus kommer ut på svenska i Ingmar Lagerströms översättning från grekiska.

Snart dags för trädgård

   Visst längtar man till våren nu. Ljuset, solen, naturen som vaknar. Och snart är sega januari slut så nu finns det åter hopp.

   "Trädgårdsriket" är den första trädgårdsboken som dykt upp på mitt bord i år. Det är välkända Gunnel Carlson - hon med Gröna rum i teve - som sammanställt den.En fin volym i mjukt danskt band, lätt att ta med i packningen.
    Här har hon samlat 850 fina trädgårdar man kan mesöka. Från parker, plantskolor och botaniska trädgårdar till fina privatträdgårdar. De är ordnade landskapsvis och karta finns till varje landskap. Definitivt en bok att ha med i bilen, för fina trädgårdar finns där man minst anar det. Som trädgårdar räknar Gun även kyrkogårdar och koloniområden, så bredden är imponerande.
   Vill man leta kunskap på nätet så har Gunnel varit med och startat sajten http://www.tradgardsriket.se/ och där finns nästan tusen trädgårdar förtecknade.

Dagar med en legend

   Nej, jag tycker inte om ordet legend. Men ibland måste man ta till det. Som i fråga om Kestin Thorvall.
Har nu läst drygt halva intervjuboken "Dagarna med Kerstin" och den är bra.
   Det är journalisten Åsa Mattsson som gjort intervjuerna med henne. Ibland ville Kerstin inte alls bli intervjuad, är riktigt odräglig."Den odrägligste kvinna som någonsin hållit i en penna".
   Men man kommer henne nära genom berättelserna om hon upplevde åldrande och sjukdom. "En osocialiserad unge i en tants kropp" skriver Mattsson argt när Kerstin dumpat henne till förmån för en ung man med skrivarambitioner.
  Det är bra intervjumaterial och bra att det ges ut nu. I dessa tider av självutlämning är det intressant att läsa om henne som startade vågen av bekännelselitteratur med "Det allra mest förbjudna", idag en klassiker men då ett hatobjekt.
    Bokens bilder är tagna av en mångårig vän till Kerstin, fotografen Caroline Roosmark.

Dags igen för litteraturdagar

   För 20 året ordnas Mariehamns litteraturdagar och idag avslöjades hela programmet.

Digert? Jo visst, men alla får nog  inte min uppmärksamhet.

   På: http://www.bibliotek.ax/ kan man ladda ner hela programmet om man vill.
   Många intressanta manliga besökare i år. Augustvinnande Tomas Bannerhed, hans "Korparna" är, bland mycket annat, en lysande fågelskildring. Och David Lagercrantz kommer för att berätta om megasuccén "Jag är Zlatan". Gissa om bibban fylls av fotbollskillar då.
   Och Aase Berg, som jag skrev om här på bloggen i veckan kommer också liksom en drös yngre författare.
   Sveriges flitigaste historieprofessor Dick Harrison, på bilden här är han klädd för att delta i medeltidsdagarna i Visby, kommer och han lockar nog också många åhörare.
   I största hemlighet är jag glad över att det är mindre än två månader till bokfesten - för sen är det ju vår!

Pyroman i Värmland

   Ninni Schulman debuterade med Värmlandsdeckaren "Flickan med snö i håret" och nu kommer bok nummer två om brott i Hagfors - "POjken som slutade gråta". Och jag tycker att den här boken är mycket svagare.

   Intrigen saknar driv och läsaren matas med vardagligheter mellan de spektakulära bränderna. Och det här greppet att spränga in bitar om gärningsmannens psykologiska status här och där, jag har så svårt för det. Det är ju på något sätt att skapa en känslomässig fälla för läsaren som ska kunna ta parti för pyromanen. Det köper jag inte.

   Det sägs att den andra romanen är svår att skriva, i synnerhet om den första blivit väl mottagen. Det kan det ligga en del i, nu får nog Schulman snitsa till intrigen och tempot till nästa bok. Det här var för tamt.

Försvunnen i Ryssland

      Jag har svårt att förstå mig på hur förlagen väljer ut böcker för översättning. Eftera att under flere år ha översatt mästerlige dansken Leif Davidsen till svenska så är det plötsligt slut. Tvärstopp.

   Inte för att Daviden slutat skriva, det har han inte. Men förlagen tror inte att han är intressant.

   Vilken missbedömning!

   Davidsen är i grunden journalist men också thrillerförfattare som brukar jämföras med storheter som Forsyth och Folett. Han har skrivit en trilogi med koppling till Serbien och Balkankriget, en annan om det moderna Ryssland.Och i Putins Ryssland utspelas "Den okända hustrun". Den danske affärsmannen och före detta jägarsoldaten Marcus och hans ryska hustru, Nathalie, befinner sig på en flodkryssning i hennes gamla hemland. Men Nathalie försvinner spårlöst från fartyget och det får Marcus att ge sig ut på en lång och dramatisk resa.
   Marcus efterforskningar leder honom till de nyrika kretsarna i Nice och till postkommunistiska Ryssland och till det moderna Japan.Under sin långa resa letar Marcus inte bara efter Nathalie, utan också efter hennes verkliga identitet och det hemliga liv hon har levt under deras lyckliga tioåriga äktenskap. Vad vet han om kvinnan han är gift med?
   En ytterst läsvärd och spännande bok som det är svårt att lägga ifrån sig. Davidsens andra böcker, som "Den lejde mördaren" har samma sug.

Om tre kvinnor

 Augusta, Alice och Angelica, tre kvinnor i tre tider är det som bär upp romanen "Slumpvandring" av Majgull Axelsson.

   En bok om mor-dotter relationen, kanske den svåraste av alla. Om ursprung, klass och tillhörighet och om hur kvinnor i alla tider tvingats att forma sig efter rådande normer.En av frågorna som ställs är varför det alltid är kvinnorna som ska skämmas över en "oäkting", barnen har ju också en far.
   Det är en roman av klassiskt Axelsson-snitt. Nära och inträngande och en som vidgar världen en aning, precis som hennes senaste "Moderspassion" som jag tyckte mycket om.
   Slumpvandring kom 2000 och jag har inte läst den, konstigt nog.
   Det ska jag göra nu.

En liknöjd fauna

   Aase Berg är en mycket egensinnig och uppskattad poet.Nu senast fick hon Aftonbladets litteraturpris.

    Hennes senaste diktsamling heter "Liknöjd fauna" och här kan man verkligen höra naturens ljud. Det är inte högtidligt och festtalshyfsat, nej Berg befinner sig med örat mot jorden, hon hör mumlet från mullen.

   Hon söker sig till språkets och världens vegetativa underområden. Hennes poesi skulle  kunna kallas ”organisk”, som i universums ordning av nedbrytbart och växande. Man kan man tänka sig att orden, alla de skrivna orden, är komposterbara?

   Intressant tanke.Människans  belägenhet är hela tiden närvarande hos Berg, tematiskt så väl som metodiskt, så även här.
En nypa dikter från samlingen kan låta så här:

Samhörighet betyder

att alla lyssnar

inte på varandra

bara samtidigt.

Hunden är i alla fall
ett sällskapsdjur -

Tjänstehjon,
nosarbete,
predator

Vallhundarna räknar till 4+.
Fåren är fler än så.
Insamlade med 4 känslor...

En kuslig man

   Norskan Karin Fossum är tillbaka med en nattsömnsförstörande thriller, "Jag kan se i mörker".

   Där står Riktor, en man med inrutade vanor, i centrum. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Han vara den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig. På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, äger ingen tv och får aldrig några besök.

   När han är ledig sitter han på en parkbänk och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på. Här träffar han på Arnfinn, en äldre man med smak för alkohol. Mellan dem uppstår någon form av vänskap, men Riktor är som en tidsinställd bomb.

   Bäst att inte berätta mer om den slipade intrigen men Fossum vet allt om människors mörkaste sidor och vad som händer när masken åker av. Välskriven, men också krypande obehaglig. För man kan mycket väl tänka sig att det finns en Riktor i näromgivningen....

För 40 år sen

För 40 år sen gjorde Christer Kihlman (bilden) skandal med bekännelseboken "Människan som skalv". Nu ges boken ut på nytt, den 31 januari har den recensionsdag. Ska onekligen bli intressant vad tiden gjort med skandalfaktorn.

   I boken skriver han mycket öppet om sin alkoholism, homosexualitet och om sitt äktenskap. Då var det sensationellt och tillsammans med en annan bekännare - Henrik Tikkanen - blev de hastigt ett ökänt radarpar, KihlmanåTikkanen var ett begrepp i dåtidens kulturdebatt.

   Idag, när autofiktionen når nya höjder inom litteraturen, kanske Kihlman kan anse som en mainstream-röst. Annat var det -71.

Från Nya Zeeland

   Janet Frame (1924- 2004) är en av de här orättvist förbisedda författarna. Hon är utan tvivel Nya Zeelands mest kända författare men bodde en stor del av sitt vuxna liv i England.

    Hennes liv fick för alltid en skugga efter en åttaårig vistelse på mentalsjuk - med felaktig diagnos. Om olika faser i sitt liv skriver hon i samlingsvolymen En ängel vid mitt bord, som består av tre romaner och finns i pocket i en vackert blommig volym på över 800 sidor.
   Här beskriver hon hur hon fått kämpa mot fattigdom och sjukhudom och mot en stor ensamhet som vuxen. Visst fick hon många fina priser och hennes böcker har filmats. Men i grunden var hon alltid ensam och även om hon ville resa långt  bort från sitt liv så fortsatte hon vara ensam.
   Det beskriver hon i "Mot ännu en sommar"  som gavs ut först efter hennes död.
Rädda Jane från ensmhet och glömska och läs henne!
   Det är hon - och vi värda.

Den sagolika hästen

Hon har många talanger, Carina Burman. Litterasturforskare och författare med bland annat tre böcker om 1800-tals-snokaren och svenskan Euthanasia Bondeson. Den senaste i serien - hoppas verkligen det inte är den sista! - heter "Hästen från Porten - ett österlänskt äventyr, som också finns som e-bok inläst av författaren.

   I centrum står Djinn, den oförlikneliga arabhästen och återigen utreder Euthanasia ett försvinnande. Spåren leder till den myllrande storstaden Konstantinopel (även kallad Höga Porten), på gränsen mellan väst och öst. Det är mars 1853 - precis just före Krimkriget alltså - och den nyfikna författarinnans svärmeri för antiken måste stå tillbaka för den alltmera påträngande politiken.Och en del utvikningar i erotiken.

    Ifall ni blir nyfikna på serien, som ju är en pastisch på den äldre deckargenren, så heter de två tidigare Babylons gator och Vit som marmor.

  De har allihop både humor och spänning och en lagom skruvad intrig i  intressanta miljöer.

När jaget tar plats

Ett tag trodde jag att det bara var jag som retade mig på alla jag-berättelser i litteraturen. Men så är det inte.

Har just läst slut på Ingrid Elams eleganta essä "Jag. En fiktion" och blivit bekräftad. Jaget tar verkligen stor plats i litteraturen.

     Från Sapfo över den helige Augustinus till den eldfängde Strindberg, ända fram till våra dagars jag-böcker av stridbara författare som Jan Myrdal, Lars Norén, Maja Lundgren, Carina Rydberg och Karl Ove Knausgård.

   De senaste åren har debatten till stor del handlat om sanning kontra lögn, sjävbiografi kontra fiktion, och allt har kretsat kring vem i texten som egentligen talar som "jag", och vad detta jag kan tillåta sig att säga. Men få har brytt sig om att gå till botten med hur litteraturens "jag" använts i genom historien, och hur det återspeglar sig i vår tids litteratur. Därför är det ypperligt att Elam tagit sig igenom så många jag-berättare. Det lär ju vara flera avslöjande jag-skildringar på ingång, bar att huka sig alltså.

I Hildas Mariehamn

"För fremlingars trefnad" heter en nyutkommen bok som handlar om Finlands första kvinnilga byggmästare, åländskan Hilda Hongell. Det är Mia Åkerfelt som skrivit boken, som egentligen är hennes doktorsavhandling, och hon har publicerat sig på eget förlag.
   Det är en faktabok om hur Mariehamn fick sin profil vid sekelskiftet 1900. Hongell var en mycket anlitad kvinna och ritade många av den nya stadens hus. Hon och stadens fäder var införstådda med att staden skulle tilltala de badgäster som besökte stadens badhus. Därför valde man en utsirad villastil med balkonger, verandor och vackra ornament på fasaden.
   Förvånansvärt många av Hildas hus står kvar, trots rivningsvågor. Och de som har turen att bo i ett Hongellhus vårdar det ömt.
  En riktigt klok bok som gör att man får syn på saker man inte tänkt på förut.

Ingen konst alls

   Det är ingen konst alls att känna sig insatt sedan man läst "det här är konst" med Stephen Farthing som redaktör.
   Utmattad känner man sig ändå om man sträckläser bokens 570 sidor. Och det är inte en bok man tar med för att läsa på bussen för den är tung eftersom den är tryckt på tjockt fint papper.

    Men en ambitiös konsthistoria som guidar oss genom världens mest kända konstverk är det. Man får följa konstens utveckling period för period och möta varje konstgenre, från grottkonst, måleri och skulptur till konceptkonst och performance. Parallellt med historien om konsten löper en  tidslinje som förser läsaren med den historiska kontexten vid varje period. Roligast med boken är det avslöjande detaljerna vid enskilda verk som lyfts fram. Jag visste inte att Rembrandt målat in sitt eget ansikte i den stora målningen Nattvakten. Men det har han.
   Här hittar man också noggranna analyser av centrala konstnärers idéer och verk och belyser hur de har påverkats av varandra och förklarar vad de försökte åstadkomma. Konstverk som kan representera en hel period eller rörelse lyfts fram och analyseras i detalj avseende alltifrån färgval och bildspråk till teknik, vilket ger  en möjlighet att förstå  konstverkens betydelse på ett djupare sätt.

Leva & dö med trädgård

   Så här i midvintertid är det skönt att läsa om växtlighet och trädgård- och snart - bara solen får klättra lite högre kan man börja se de första tecknen på liv i naturen.
   Jag vill gärna rekommendera er att läsa Stefan Foconis långa essä "Om trädgårdskonsten", en lite volym med stort innehåll. Bland annat ger han tröst till alla som inte "blir färdiga" med alla trädgårdsprojekt.
Det är inte meningen att en träd¨ård ska bli färdig, skriver han. "I att aldrig bli klar ligger tjusningen, genomfört och ogenomfört om vartannat. Livet är som det är - man kan inte hinna med allt. Jag var här en begränsad tid som alla andra, men detta är också det enda som tillhandahålls."
   Ja, så är det. Men tänk så stort allt växande är. Linden (bilden) vi planterade för 25 år sedan har blivit storståtlig och susar milt i sommarvinden. En del av det hela är vi och det är förunderligt bra så.

Minnet av Bildis är bäst

   Vi som var tonåringar på tidigt 60-tal vet att det fanns två tidningar som tog de unga på allvar. Det var Fickjournalen och Bildjournalen, idag båda två nedlagda sedan länge.

   Men nu har Bildis fått sin historia skriven i en maffig bok på över 500 sidor med en diger registerdel som listar alla de nummer som utgavs under tidningens 16-åriga historia.Det är Ammi Bohm och Börje Lundberg som grottat ner sig i tidningens historia och redovisar sina godbitar i Boken om Bildjournalen..

   Och här finns allt. Tiden stjärnor inom musik och film, reportage, tips och topplistor. Och så bilderna - elefantbilderna som - till mångas fasa - tapetserade tonårsrummen.
    Här finns också intervjur med folk som var med då och som berättar om Bildis betydelse.
   En rejäl nostalgitripp får man - och inser att ungdomen ändå inte är så långt borta - och att det var en ljus tid.

Övernaturligt i Skottland

Idag kom den, Amanda Hellbergs tredje bok om Maja Grå, hon som kan se saker som är dolda för andra. Jag tyckte mycket om hennes förra, "Döden på en blek  häst" men den nya boken "Tistelblomman" verkar mycket lovande och den får bli mitt läsprojekt för helgen.

    Ända sedan hon var liten har Maja Grå varit annorlunda. Det är en hemlighet hon inte kan dela med Jack, mannen som hon är förälskad i. Tillsammans har de flyttat till det skotska höglandet, till huset Tistelblomman,  ensligt beläget  med en sällsam  lockelse. Men i trakten viskas det om hemsökelser så fasansfulla att ingen i lokalbefolkningen vågar sätta sin fot på ägorna. Och snart förnimmer Maja en osalig närvaro i husets dunkla vrår.

   Allting kompliceras då Maja får ett sekretessbelagt erbjudande om ett jobb där hennes förmågor kan komma till användning vid brottsutredningar. När sedan Jack måste resa bort en tid blir Maja ensam med sina tvivel och hon tappar fokus på den gåta som det ödsliga huset ruvar på.
   Det är en tvättäkta spökhistoria som utspelas i klassisk miljö. Perfekt att avnjuta medan vintervinden ylar runt knutarna. Och tack och lov för en värmande brasa.

I skymningsland

   Året är 1615 i islänningen Sjons roman "Skymningsinferno.

   Jorden är universums medelpunkt, hjärtats kammare är två och isländskt
enhörningshorn är en mytomspunnen klenod. Jónas den lärde förstår sig
på mycket. Han känner hela naturen och kan dikta så att änglarna börjar sjunga.
Men när han vägrar lyda överheten döms han till fredlöshet för att ha spritt trollkonst
och förvisas ensam till en kobbe på Islands östkust.
    Romanen tar avstamp i ett verkligt isländskt  levnadsöde, den självlärde vetenskapsmannen
Jón Guðmundsson. Skymningsinferno beskriver hur den gamla magiska
världsbilden byttes till reformationens värld, där människan är alltings mått .
   Sjón skriver förutom romaner även poesi och  låttexter och han var en av de ledande krafterna bakom den isländska undergroundrörelsen på 1980-talet. Han har skrivit  texter åt sångerskan Björk och  librettot till filmen  Dancer in the Dark.
   Vill man läsa en av de mest egensiniga i Norden så ska man välja Sjón.

Odrägligt älskvärda Emma

Jane Austens hjältinna Emma, i romanen med samma namn är både odräglig och älskvärd. Allt ska hon bestyra och lilla frökennäsan ligger jämt i blöt. För hon vill ju så väl, vill gifta bort sina väninnor i byn till exempel.

   Ibland får man lust att sparka henne på smalbenen för att få henne att inse sina egna brister.

   Och det är här Austen är suverän, genom att skapa band mellan läsare och person, fast mer än 200 år skiljer oss åt. Jag håller med P D James som sagt om Austen att om hon skrivit idag hade hon varit deckardrottning. Austen har den där skarpa blicken för svagheter och gåtor. Och nog finns det ett drag av deckare i "Emma", vem har egentligen knutitband i akllra största hemlighet.

   "Emma" är en riktig läsfest på 590 sidor i läcket och mjukt danskt band. Romanen är nyöversatt 2010 av Rose-Marie Nielsen och det är en bra översättning. Läs den!

Superstark uppföljare

   Det var 1996 som Johanna Nilsson debuterade med romanen "Hon går genom tavlan, ut ur bilden", en urstark bok om kamratskap som brister och om mobbning.

   Nu är författaren tillbaka med en fortsättning på den romanen, "Gå din väg men stanna". Hanna har hunnit bli drygt 30 år och har psykiska besvär som jagar henne. Bara när hon skriver är hon fri.

   Och så träffar hon Alex, men ska hon våga lita helt på en annan människa igen?

   Det är en mycket intensiv berättelse om en utsatt ung kvinna och man sitter och hoppas på att allt ska ordna sig, det är en roman som engagerar. Konstigt att den inte blev Augustnominerad i höstas. Den har definitivt både kvalitet och spänst.

Farligaste fienden

Människans farligaste fiende är inte stor. Det handlar om loppor, löss och myggor som i årtusenden spritt sin dödliga smitta av rödsot, malaria och fläckfeber, inte minst bland soldater som levd i små och hopträngda enheter. Så var till exempel Napoleons obevekligaste fiende inte den ryska vintern, som man brukar säga, utan den oansenliga klädlusen.

   Om det här och mycket mera kan man läsa i Lena Huldéns utmärkta bok "Den sexbente fienden - leddjurens inverkan på västerländsk krigföring".

   Den kom ut 2008 men jag har inte läst den förrän nu, vissa böcker kan bli liggande utan att man kommer sig före att läsa dem.

   Lena Huldén skrev sin doktorsavhandling om Kastelholms slott på Åland  och hon har skrivit en del om Finlands medeltid ocklså.
   Med den här boken visar hon att historien alltid har en skuggsida, en som man inte tänker på i första hand men som kan vara avgörande för historiens gång.

Kloka Vibeke

Jag läste just om att årets Jolö-pris har delats ut och det gick välförtjänt till Cordelia Edvardson.

Då kom jag att tänka på Jolos dotter - Vibeke Olsson - som är en flitig publicist. Hon har skrivit romaner om romartiden och om den norrländska sågindustrin.

   Men bäst är hon när hon skriver om det riktigt nära, som i "Den vackraste visan" där hon berättar om hur hennes vackar och kloka syster, sportjournalisten, går under i Stockholm. Utan att hennes närmaste förstår hur illa det är ställt. En hudlös bok som berättar om det allra svåraste. "Det var svårt att gå ifrån dig, att gå ut i sommarkvällens långa skuggor och läma dig ensam kvar" skriver systern.
   I en mer nyutkommen bok "Änglar och sparbeting" har hon samlat krönikor om alla möjliga företeelser. Som Pippi långstrum, en svensk norm eller ett  traumatiserat barn? Ämnena är många och texterna givande.
   Och nu gäller det att plocka ihop sig efter julledigheterna för i morgon börjar de sega oxveckorna.
  Tramp, tramp.

Mankells kines

Kan du inte tipsa om nånting som är riktigt ruggigt spännade, undrade en bekant.
   Och det kan jag väl göra. Jag drar med fingret längs hyllan där L och M står och stannar vid den Henning Mankell jag senast läste, "Kinesen" från 2008.

   På ett högst typiskt Mankell-vis knyter den ihop grymma mord i Nporrland med kinesiska emigranter i USA. Det är en bok om hat och hämnd, stt göra det man tycker är rättvist utifrån ett förvirrat sätt att se. Det är väldigt spännade att se hur intrigtrådarna löper samman och jag sträckläste slutet.

   Annars får man väl läsa om Wallender-serien eftersom Mankell, för att slippa skriva fler böcker i serien låtit sin hjälte gå in i demensens dimmor.

   Mycket läsning får man, romanen är 580 sidor och den finns som pocket om man vill ha ett eget ex.

Vardag & världen

   Lagom till helgen kom Merete Mazzarellas nya bok "Det som egentligen händer oss" och det är en bok som liksom fortsätter där hennes "Resa med rabatt" tog slut. Författaren funderar kring liv och åldrande. på känslor och förändringar.

   Hon har äntligen - som pensionär - flyttat hemifrån, som hon skriver. Hon har sålt lägenheten på Villagatan i Helsingfors där hon vuxit upp och flyttat till Fänriks Ståls gata. Hon har brutit upp från sitt andra äktenskap och är sambo med en ny man.

    Så visst är det vardag och bekymmer men också vida utblickar mot samtiden, tankar om stort och smått.

Allt med mycket Mazzarellsk ton - då vet många vad jag menar.

Upplysningens ljus

    Birgitta Kurtén-Lindberg är finlandssvensk journalist och författare, sedan länge bosatt i Sverige.

   Hon har gett sig missionen att sprida upplysningens ljus om Finland i Sverige - och det är ett stor uppgift. För kunskapen om Finland är liten bland Sveriges yngre befolkning - tyvärr.

   Hennes bok "Detta folk av barbarer och skorpioner" behandlar olika frågeställningar ur Finlands historia, både under svensk och rysk tid. Allt från teorierna om kristnade och korsztåg till förräderiet på Sveaborg och inbördeskriget 1918.

   Eftersom boken bara omfattar 200 sidor säger det sig självt att det inte handlar om detaljbeskrivningar.       Men det är en matnyttig bok som i litet format förmedlar bred kunskap. En riktig folkbildarinsats av klassiskt snitt är det som levereras här - och det är vackert så.

Superspänning

   Jag gillar skarpt britten Reginald Hills vassa romaner och har läst de flesta där radarparet Dalziel & Pascoe figurerar.

   Men Hills senaste på svenska är en fristånde psykologisk spänningsroman. På svenska har den fått det fantasilösa namnet "Hämnden", på engelska heter den "The woodcutter" - vedshuggaren - och det är en bättre titel. För romanens huvudperson Wolf Hadda är av enkelt ursprung och har varit skogvaktare/vedhuggare innan han gifte sig till gods och härlighet.

   Så mycket värre för honom när han grips av polisen och anklagas för brott han inte begås. Plötsligt är han inget annat än en fånge. Men livet byter inriktning för Wolf men jag ska inte förstöra nöjet genom att berätta mer.
   Låt mig bara säga att Hill är i högform och att han är svår att överträffa.

Lämplig Restvärme

   Jag tror att det är många fler än jag som nu, efter julens alla utsvävningar, tycker att det är skönt att sätta sig ner med ett litet handarbete, sticka sockor och mössor, kanske pulsvärmare.Det är konkreta kärleksförklaringar att se till att hålla familjen varm med stickat. Tycker jag.

   I så fall är Anna Braws lilla bok "Restvärme" precis perfekt om man har garnrester som man använda  för att få igång stickinspirationen. Hittade fin beskrivning på lösmuddar och på tossor här. Inte så ambitiösa projekt, precis lagom för att man ska bli klar med dem.

   För snart går vi mot ljusare tider - tänk på det nu när nästa vinterstorm är på väg in.

Njutning att läsa

   Det är ju ett tag sen en av mina favoriter, Bodil Malmsten, kom ut med någonting nytt.

   Som tur är finns ju omläsningens glädje och jag har tagit fram hennes "Mitt första liv" där hon berättar om uppväxten hos mormor i mellersta Norrlands inland, en gammalmodig och präglande uppväxt som gett Bodil vägkost för livet, också när hon umgås med snofiga fransyskor i Finistérè.Men hemma, det är alltid byn nära Oviksfjället. Fast hon inte bott där på 50 år.

   Hon skriver så skoningslöst och roligt om sig själv så var och en kan känna igen sig. Som:

   Jag var ett argsint barn, en argsint ung kvinna och nu är jag en argsint gammal tant.Jjag är argare än någonsin även om mitt hår inte är rött längre. Att det ser ut så beror på att jag färgar det.

   På långt håll ser jag ut ungefär som när jag var ung men vid närmare granskning är det inte är så. Det bekymrar  mig....

Stormskärskompositör minns

   På ett förlag med det udda namnet Vrakplundrarförlaget har Lasse Mårtenson gett ut sina minnen. "Vågspel - såsom jag vill minnas" heter boken och det är en personlig minnesbok från ett skiftande musikerliv som berättas här.
   För oss på Åland är Lasse mest känd för musiken till Stormskärs Maja-seriern. (bilden här är från serien) Förstås berättar han om det också. Att hab inte var på plats vid inspelningarna men att han intuitivt kände sig fram. Och seriens regissör Åke Lindman hade osvikligt sinne för vad som var rätt fast han var "tondurak".
   Till dem som vill veta receptet på den framgångsrika musiken skriver Lasse att det handlar om "impulser från det omedvetna" och att han inte själv vet var inspiration och teman kommer ifrån.
   Är man intresserad av livet bakom artisters kulisser finns en del att läsa här. Likaså får man läsa mycket om Åbolands skärgård som ju är Lasse favoritställe på jorden.