När jaget tar plats

Ett tag trodde jag att det bara var jag som retade mig på alla jag-berättelser i litteraturen. Men så är det inte.

Har just läst slut på Ingrid Elams eleganta essä "Jag. En fiktion" och blivit bekräftad. Jaget tar verkligen stor plats i litteraturen.

     Från Sapfo över den helige Augustinus till den eldfängde Strindberg, ända fram till våra dagars jag-böcker av stridbara författare som Jan Myrdal, Lars Norén, Maja Lundgren, Carina Rydberg och Karl Ove Knausgård.

   De senaste åren har debatten till stor del handlat om sanning kontra lögn, sjävbiografi kontra fiktion, och allt har kretsat kring vem i texten som egentligen talar som "jag", och vad detta jag kan tillåta sig att säga. Men få har brytt sig om att gå till botten med hur litteraturens "jag" använts i genom historien, och hur det återspeglar sig i vår tids litteratur. Därför är det ypperligt att Elam tagit sig igenom så många jag-berättare. Det lär ju vara flera avslöjande jag-skildringar på ingång, bar att huka sig alltså.