Där står Riktor, en man med inrutade vanor, i centrum. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Han vara den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig. På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, äger ingen tv och får aldrig några besök. När han är ledig sitter han på en parkbänk och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på. Här träffar han på Arnfinn, en äldre man med smak för alkohol. Mellan dem uppstår någon form av vänskap, men Riktor är som en tidsinställd bomb.
Bäst att inte berätta mer om den slipade intrigen men Fossum vet allt om människors mörkaste sidor och vad som händer när masken åker av. Välskriven, men också krypande obehaglig. För man kan mycket väl tänka sig att det finns en Riktor i näromgivningen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar