"Guldåldern" av essäisten
Carl-Johan Malmberg är sannolikt det mest personliga han skrivit. Den uppstår ur en nödsituation, plötsligt
har livet blivit begränsat.
Det leder till ett antal självbiografiska
prosatexter, kortare och längre om vartannat, personliga och samtidigt
resonerande, tolkande; om ett liv i umgänge, med konstverk och med ett
antal intressanta människor. Här berättas - frispråkigt, naket och
uppriktigt - om vänskaper och avund, förnekelse och förälskelse, ensamhet och oro.
Om familjehemligheters inverkan på de efterkommande, om åldrade vänner och
vänner som gått bort - "Enda gångerna jag sjunger numera är på begravningar" konstaterar han.
Han skriver om att hitta rätt i livet, att kunna se att det varit gott. Plågad av
artros och depression blir varje morgon till en kamp för att kunna stiga
ur sängen. Men lika väsentliga återges stunderna av total lyckokänsla
"Allt jag har lämnat bakom mig, tillfälligt eller för alltid, av
sådant som varit mina glädjeämnen: dressyrritt, bourgogneviner,
biobesök, resor till mina fyra städer Paris, Rom, New York, London.
Livet har krympt till en liten lägenhets storlek. Men även det är ett
liv. Och konstaterandet är egentligen felaktigt. Det väsentliga är inte
vad som gått förlorat utan vad som återstår. Kanske också vad som kan
återtas" skriver han insiktsfullt.
Bokens
Carl-Johan formar sig till en vän man längtar efter att gå promenader
med
kort sagt till någon som inbjuder till samtal.'Guldåldern' uttrycker inte bara något väsentligt
om hur det kan vara att vistas i sitt åldrande. Den skildrar också ett sätt att läsa och vara en läsande i världen
och böckerna som är på väg att försvinna. En förlust man fruktar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar