Dubbelexponerat krig

När bomberna faller över den grekiska byn under andra världskriget tar lärarinnan med sig skolbarnen till en skyddande grotta. Där berättar hon för dem om ett annat krig - om hur grekerna belägrade Troja. Eller med Homeros ord: hur akajerna belägrade Ilion.
   Theodor Kallifatides har med "Slaget om Troja" skrivit en roman om två krig. Det om den gamla staden Trojas fall för 3000 år sen och om andra världskriget i Greklad. Men det är mer en roman om freden än om kriget, skriven på Kallifatides oefterhärmligt klara prosa.
  ”Fröken, varför var akajerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?” frågar en flicka.
   ”Inte för att njuta i kvinnornas famn, utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än idag”, svarar fröken.
    Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts - här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.
Och allting hade börjat när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den vackra Helena, som rymde med honom till Troja.
    Nu står Helena vid stadsmuren för att se när förföraren Paris och den bedragne maken Menelaos ska mötas i strid. Hur det än slutar blir det hon som förlorar.
   I Kallifatides version av Iliaden är gudarna frånvarande och dramatiken tydligare. Men kriget, grymheterna och hjältedåden är marinerade i författarens livsvisdom. När han återger den klassiska berättelsen får läsaren lika mycket spänning som reflexioner om kärlek och sorg -
och hur det är att vara människa.