Autentisk tonårsångest

   I "Livet går så fort. Och så långsamt" visar Martina Haag klart och tydligt att hon inte glömt tonåringarnas obarmhärtiga blick .Hon skriver inkännande och skickligt om ungdomlig vilsenhet och utanförskap om hur smärtsamt det kan vara att vara tonåring. Och om hur dessa år formar oss som personer.
    Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin.
    Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.
   Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.
   Ja, det är modigt att våga känna igen den tonåring man en gång var.