
I några essäer utvecklar också Ferrante sin syn på litteraturen och litteraturhistorien och ger sin syn på de egna romanerna och deras tillkomst. Hon förklarar sitt val att inte bli en offentlig person, hon redovisar öppet sina farhågor över att låta någon filmatisera sina böcker.
Men framför allt talar Ferrante om sitt brinnande intresse för skrivandet och den ångest som följer på skapandet när man inte tycker att verket håller för publicering. Vidare avhandlas i texterna hennes förhållande till psykoanalysen, städer hon bott i, moderskapet, feminismen och barndomen som en outsinlig källa att ösa ur vad gäller minnen, berättelser, levnadsöden. Resultatet är ett närgånget självporträtt av en författare i kreativ högform.
Man har ju spekulerat mycket om vem Ferrante egentligen är. En del hävdar att det måste vara en man som skriver så kraftfullt om samtiden. Men de kan känna sig blåsta, det får räcka med att vi får en pseudonym.
lånat precis på biblioteket
SvaraRadera