Osminkat om Bergman

Ingmar Bergman och Anita Haglöf möttes första gången i Dramatens reception, där Anita arbetade och inledde en arbetsrelation präglad av förtryck och missförstånd. I boken "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska", som hon skrivit tillsammans med Håkan Lagher, berättar hon om det vardagliga livet i Stockholm och på Fårö, som hon avskydde.
   Anita har tröttnat på alla lovprisningar som skrivits om Bergman, inte minst till 100-årsjubileet, och anser att de innehåller bara en bråkdel av sanningen.
  För Ingmar Bergmans hem var i långa stunder ett inferno med obegripliga regler och ritualer, vare sig det gällde matlagning eller bäddning. Han krävde att tingen skulle stå på millimetern rätt, på matbord eller nattduksbord, och fick utbrott om de inte gjorde det. Själv ansåg han att hans liv bara höll ihop om alla detaljer stämde, annars hotade kaos.
   Hans ensamhet och förtvivlan var gränslös. Smärtan var avgrundsdjup. I de stunderna var Bergman en obegriplig och obehaglig gåta för dem som kom i hans närhet. Men han hade också en otrevlig sida, han slog alltid ner på människor i underläge eller på dem som visade svaghet. De kunde få höra vilka elakheter som helst. Och ordet "ursäkta" ingick inte i Bergmans ordförråd.
 Anita Haglöfs bok om sina åtta år som hushållerska hos Bergman ger en unik inblick i hur regissörens värld såg ut när scenljuset släckts och kameror och mikrofoner stängs av.Och man kan ju undra om inte det dåliga chefskapet på Dramaten började med Bergman, eftersom han ansåg att teatern var hans privata experimentrum. Genier är ju sällan bra chefer och så har det fortsatt tills idag.