Om Märtas monolog

   I mitten av 1970-talet inledde Märta Tikkanen sin vänskap med Åsa Moberg. Senare träffade hon Birgitta Stenberg. Vänskapen med dessa båda författarkolleger blev mycket viktig och uttrycktes främst genom brev om stort och smått, om glädjeämnen och de svartaste sorgerna.
   Nu har Märta samlat de brev hon skickade under 30 år till de två väninnorna i boken "Måste försöka skri- en brevbiografi". Men det är enbart hennes brev, hur svaren såg ut får man inte veta. Därför blir det en lång och emellanåt tradig monolog man får ta del av. Lite som att tjuvlyssna på samtal som andra för i mobilerna i offentligheten.
    Under årens lopp har det i Märta Tikkanens liv funnits en ständig spänning mellan det egna behovet att uttrycka sig i sitt författarskap och familjens behov av hustru, älskarinna, mamma, mormor, farmor.Hennes liv och i synnerhet det stormiga äktenskapet med Henrik T har inspirerat hennes skrivande. Brevboken är också en utlöpare av denna bekännelselitteratur.
   Men redigeringen av breven är slarvigt gjord. Jag tycker att författaren lämnar ut detaljer om de fyra barnens liv som är alldeles för privata. Hur känns det för dem att åter dras in i offentlighetens ljus?
   Breven är tidvis fullproppade med klagovisor över att hon inte nominerats till pris och om vad recensenterna skriver eller inte skriver, skvaller från kulisserna som tydligt visar att författare förvisso inte är bättre än andra när det gäller småsinthet.