Allt bara rullar på

  "Hamilton Beach" av Linda Olsson handlar om hur man överlever - eller inte - när det allra svåraste drabbar oss. Hur oförberedda vi är på våra egna reaktioner när katastrofen blir ett faktum, och hur lite vi känner dem som vi tror står oss allra närmast.

   Helga drar sakta igen dörren till det hus hon bott i de senaste sju åren. Men innan hon lämnar huset för gott måste hon tillbaka till Hamilton Beach, en privat liten strand på Nya Zeeland, en sista gång.
     Hon vill ta farväl av den plats som hjälpt henne att överleva den överrumplande häftiga kärlek hon mötte i Paris åtta år tidigare. En kärlek som fick omvälvande konsekvenser i hennes liv. Ett älskat barn, ett lyckligt familjeliv i det lilla huset vid stranden och så en katastrof som slog sönder den idylliska tillvaron. Hamilton Beach visade sig bli en förlåtande plats utan krav. Hon har gått dit varje dag i nästan sju år. Men så mötte hon Wills, som hjälpte henne att fatta ett livsavgörande beslut.
    Det är alltså en historia om den grundläggande mänskliga erfarenheten att drabbas av förlust, bearbeta sorg och gå vidare i livet. Runt om Helga finns människor som vill hjälpa henne med den saken, hon möter förståelse och klokskap på alla platser dit hon kommer. Den vardagligt resonerande berättarrösten  med genomgående korta meningar bidrar till att göra dessa grundsatser tydliga för läsaren.
    Det är som helhet en sympatisk roman, vänlig mitt i det smärtsamma, hoppfull utan att vara käck .Men det finns en liten fara i det nedtonade sättet att berätta, att det blir alltför monotont. Språket skapar ingen spänning, alla  talar med samma tonfall och ingen bryter sig ut och gör något oväntat.
Vågar jag säga att jag läser romaner som denna när jag vill somna?