Emma Hamberg har många läsare efter serien om Rosengädda. Nu kastar hon sig ut i en helt annan miljö med "Je m'appelle Agneta".
Alla människor kan delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinlig. Det tycker Agneta, som är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för vad Agneta gör, tycker eller vill.
Hennes man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att din kropp är ditt tempel och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Nej, granatäppelkärnor och quinoa är det som gäller. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.
Men när så Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne. "Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike."
Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Den äldre pojken är en dement bög som bor i ett gammalt kloster och sörjer sin stora kärlek som dött.
"Je m appelle Agneta" är en roman om att våga kliva ur sig själv, om att inse att livet är kort och snabbt rinner förbi. En roman där Emma Hambergs karaktäristiska livsglädje syns på varje sida. Det är en både rolig, sorglig och rebellisk roman om att ta kontrollen över sitt liv och våga vara den man är. Kulturkrockarna och känslan av att hitta hem är underbart skildrade och Hamberg skriver så att man tycker man känner personerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar