Det frigjorda 30-talet

En vacker dag ska människor förstå vad jag vill säga. Det var författaren Thora Dahl övertygad om och i Jesper Höströms "Jag vill skriva sant - Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" beskriver han en

sorts nordisk variant av Bloomsbury-grupp sedd genom Toras öfon. Ett konstnärskollektiv där man tog sig litterära och erotiska friheter, där spriten och diskussionerna flödade. Och värdparet Knut Jaensson och Tora Dahl var navet i detta hjul, i deras hem på Lidingö var det från 1930 och 15 år framåt fritt fram för den som ville umgås med konstnärer. Att Tora blev den moderliga värdinnan som såg till att det fanns mat och att huset var städa är självklart. Att hon accepterade detta är svårare att förstå, hon var utbildad lärarinna och kunde ha valt ett självständigt liv men avstod.Kanske för att hon vill befinna sig i detta centrum och för att hon hade ambitionen att själv bli författare. Hon gjorde tappra försök och blev förbisedd, först långt efter Lidingöeran fick hon tid för sitt författarskap.Under alla åren på Lidingö förde hon en kommenterande dagbok och det är den som är basen i Högströms text. Här får man möta all de arga unga männen från 30-talet. Den dryga skåningen Artur Lundqvist, Harry Martinsson, Jan Fridegård, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Med de två sistnämnda hade Tora erotiska förbindelser. Men här förekommer också många andra fästmör och fruar i olika konstellationer. Även en åländsk koppling dyker upp här, en svensk societetsflicks som senare - ganska otippat - blev präsrfru på Åland. Det är många lager av berättelser och relationer som slingrar genom texten. Ibland blir det kanske lite väl omständligt men det är ändå så fascinerande och olikt vår tid att man fortsätter läsningen.