Korsordets bibel

   I fjol fyllde korsordet 100 år och Lena Rainer gav ut boken "Rätt i krysset!", en bok som är nog så nära en krysslösarbibel som man kan komma.
  Det är en bok som tar upp allt som varje korsordslösare bör och vill veta. En slags hyllning till korsordet, som är den vanligaste folksporten. En sport som inte behöver dyr utrustning och inte ger skado, däremot sägs krysslösande stimulera de små grå. Konstigt nog finns det nästan inget skrivet på svenska om denna populära folksport. Boken är skriven ur lösarens nyfikna perspektiv och där är den unik. 
  Man får lär sig korsordstänket och hur korsordsmakarna tänker och arbetar de. Vilka ord de älskar  att använda och var går vi bet?
    Rainer har träffat kända korsordslösare som Göran Persson, Kikki Danielsson, Maria Wetterstrand och Björn Skifs, som berättar hur och varför de löser korsord. Fast Persson har gått över till sudoku nu.
   Lena Rainer tar läsaren/lösaren med från a-ö genom krysshistorien och in i framtiden: Kommer korsor­det överleva, frågar hon sig. Hon har föreläst om favoritämnet korsord i flera år och hon har jobbat som journalist i 40 år .

Det spökar i Granta

   Det spökar på sidorna i Granta 4. Helt stilenligt om ni frågar mig, spöken hör ihop med årets mörkaste tid. 15 suveräna berättelser, bland annat av skräckmästare som Stephen King och Johan Theorin. Brittiska Hilary Mantel har också talang för genren.
   Spökfältet är vidsträckt, från krigets Irak, som hemsöker marinsoldaten i Phil Klays novell, till Sara Stridsbergs krisdrabbade amerikanska spökstad, Ulrika Kärnborgs kollapsade paraguayanska utopi och Johanne Lykke Holms kusliga seans i centrala Köpenhamn. Aase Berg och Fredrik Sjöberg gör upp med tro och vidskeplighet i en historia med samlingens roligaste titel: Vladimir Putin tror inte på spöken.
    Karin Tidbeck tar strid för hårt drivna spökskrivare och Janine di Giovanni möts av de döda när hon återvänder till Sarajevo nästan tjugo år efter belägringen. 
   Svenska Granta är del av ett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800-talet och 1979 fick den sin nuvarande form. I dag finns Grantaredaktioner i ett tiotal länder världen över, från Kina till Brasilien.

En egensinnig guide

 "Guiden" heter Susanne Ringells bok om Helsingfors. Självklart gör den det, och staden behöver inte nämnas. Dessutom är det här ingen guidebok med utvikskartor och numrerade tips. Ringell delar med sig av sina upplevelser av staden. Olika stämningslägen och infallsvinklar drar förbi.
   Har Helsingfors trots allt en flod? Vem har ett minnesmärke på Malms begravningsplats, är nedgrävd i Borgå men spökar på trapporna till Statsrådsborgen? Var finns det speciella krogar med profilerade kunder och vem var Diktonius? Är det roligt att växa upp i de östra förorterna? 
  Frågor som kastas ut men aldrig får ett tvärsäket svar.
  Berättaren tar sig över broar och klassbarriärer. Det är en bok om en stad och ett liv i denna stad. Oanade förbindelser uppdagas, mellan björnar och isbrytare, mellan Urho Kekkonen och runosångaren Larin Paraske. Det är numer fullt av lås på "Kärlekens bro" mellan Högvakten och Skatudden, den verkar inte ha rum för flera förhoppningsfulla. Men mitt på bron stårförfattren och skildrar sin hemstad på jorden. Förbi henne dundrar de spårvagnar som gör Helsingfors till en dam av värld.Guiden är för både infödda och inflyttade - och för de turister som författaren betraktar som sin storfamilj. Och läsren känner att hen har träffat någon i staden.
  Sanna Mander står för omslag och illustrationer.

40 år med Alfons

2012 fyllde Alfons Åberg, en av mest älskade barnbokskaraktärer, 40 år. Om Alfons och hans skapare handlar boken "40 år med Alfons Åberg och hans skapare Gunilla Bergström". En bok som är rolig att läsa eftersom jag sällan sett någonting skrivet om författaren. Alfrons däremot var sonens favorit genom många år - så honom känner jag.
   Jubileumsboken är en hyllning till och presentation av både Alfons och hans skapare, med artiklar som går på djupet kring författaren och illustratören Gunilla Bergström, som resonerar kring Alfons och böckerna om honom ur både ett analytiskt och ett konstnärligt perspektiv och som berättar hur han egentligen kom till. Den första boken "God natt, Alfons Åberg" kom 1972.
  Boken innehåller också korta beskrivningar av alla böckerna om Alfons i kronologisk ordning och en del om Alfons på film, på teater och i andra sammanhang utanför boken. Dessutom får läsaren en bild av Alfons ur ett internationellt perspektiv och vi för höra röster från personer för vilka Alfons betytt väldig mycket. Det är en fin, rikt illustrerad bok för Alfons-nördar men också för alla vuxna som bara gillar böckerna om Alfons Åberg och hans pappa.
  Och gillar dem gör man ju. Det är rätt fantastiskt att en förskolkille som Alfons med sin absoluta vanlighet lyckats vara sig själv och bli populär hos många kullar av barn. Hoppas han aldrig blir "vuxlig"!

Kulturkrockad i Japan

 Pia Hintze slog igenom stort med romanen "Baby Blues", om alla de vedermödor som nyblivna föräldrar. Men i årets bok "Tokyo blus" är temat ett annat, om de kulturkrockar som uppstår när väst möter öst.
   Den erfarna psykoterapeuten Lola lämnar mot sin vilja jobbet, som blivit lite för mycket, barnen, som föralldel börjar bli vuxna, för att bli ofrivillig hemmafru i Tokyo. Men Tokyo är outhärdligt. 
   Georg jobbar nästan jämt och hettan dränker Lola i klimakteriesvettsvett. Många ofrivilligt komiska möten sker medan Lola funderar på hur man hittar man bort och
hur hittar man hem när man inte ens kan alfabetet? Och hur handlar man mat när man inte har en aning om vad som finns i förpackningarna?
    Och så alla dessa människor som är överallt, överallt. De hjälpsamma kvinnorna i Fenno-Skandinaviska klubben rekommenderar trevliga kurser, som blomsterarrangemang i grupp. Men Lola vill bara jobba. Via minst sagt oväntade arbetsuppgifter och kontakter förälskar hon sig i människorna, Tokyo och livet.
    Det är rolig roman om kulturkrock och klimakterium,  båda måste genomlidas och det neonblinkande Tokyo blir långsamt en välbekant skönhet. Författaren kan sitt Tokyo och har bott i staden under lång tid.

Elva slag av ensamhet

Elva noveller om ensamhet av Richard Yates(1926 - 1992) har nu kommit på svenska under titeln  "Elva sorters ensamhet". Den kom ut 1962, året efter hans debutverk Revolutionary Road, som räknas som en modern amerikansk klassiker. Yeats mästerliga handlag med kortprosa är suveränt. I novellerna får man följa kontorsmänniskor på Manhattan, taxichaufförer, frustrerade unga män med författardrömmar, män i förorten - och deras drömmande och undanskuffade kvinnor. Yates novellsamling är som en mosaik över 1950-talets USA, en era då den amerikanska drömmen förverkligades bara för att kort därefter börja krackelera i fogarna.

   Femtio år efter Yates debut är renässansen för hans författarskap ett faktum. Filmatiseringen av Revolutionary Road öppnade publikens ögon för hans verk. Sedan tidigare har Easter Parade och Cold Spring Harbor getts ut på svenska och nu är det dags att stifta bekantskap med Yates noveller.

Lämplig allhelgonabok

Vad händer om man tar sin rädsla för döden på allvar? Bestämmer sig för att konfrontera den? Vad händer om man tar sig tid att lyssna på dem som vet hur det är när döden kommer nära? Tänk om det gör rädslan mindre. Tänk om döden blir mindre otäck om man slutar förtränga den, slutar leva som om döden inte fanns. Tänk om det går att lära sig att acceptera att döden är en del av livet.
   De frågorna ställer Anna Lindman, programmakare i SVT och nu även författare i debutboken "Den där jävla döden".
   Hur pratar man om döden undar Lindman  Och undrar om tanken på att vi en dag inte längre ska finnas, insikten att vi en dag ska dö är alltför svår att leva med.  Hur orkar man älska, bygga relationer, lära sig franska, pensionsspara, tapetsera och gå till jobbet varje dag, när vi ändå när som helst kan dö, undrar hon. För vi har ju tappat tidigare generationers insikt om död och döende eftersom döen så länge varit tabu.
  Så nu får man lära sig på nytt. Lindman  har intervjuat psykologer, terapeuter, cancerläkare, präster, begravningsentreprenörer, muslimer, kristna, judar, hinduer, ateister, politiker, artister, människor som vet att de snart ska dö och många många fler. Hon har vridit och vänt på alla aspekter av döden som skrämmer och funnit att det inte gjort henne mera rädd. Alla tankar, lärdomar och reflektioner har hon samlat i boken. För den som vill och vågar utmana sin egen relation till det slut som väntar oss alla. Meningen är förstås att vi ska bli mindre rädda för döden och kanske faktiskt lära oss att acceptera att den är en del av livet.