Röken avslöjar

Dan Vyletas roman "Rök" är ett storslaget läsäventyr som fångar läsrens uppmärksamhet med en gång och påminner om både Philip Pullman och Charles Dickens. Det handlar om maktmissbruk, rättvisa, förnuft och passion. Om en mystisk sammansvärjning med svindlande förgreningar. Om ett triangeldrama. Om revolutionärer, religiösa fanatiker, hemliga poliser och känslokalla vetenskapsmän. Och om tre unga människor som tvingas inse att allt de trott på är en lögn.
   Det är 1800-tal. På den stränga internatskolan, dit samhällets elit skickar sina söner, finner två tonårspojkar oväntat varandra. I världen de växt upp i avslöjas onda tankar genom att den syndige ger ifrån sig rök och sot. Som del av aristokratin förväntas pojkarna lära sig bemästra den skamliga röken.
    Charlie har lätt för att vara god, men för den impulsive Thomas är det en ständig kamp. Under en resa till London kommer de båda en konspiration på spåren. De finner tecken på att röken inte - som de lärt sig - är ett straff från ovan utan mer liknar en sjukdom, som kan missbrukas i fel händer. Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter ett botemedel och efter sanningen.
  Detta  är en av de mest originella böcker jag har läst på länge. Det är lätt att svepas med i berättelsen som är en blandning av thriller, fantasy och historisk roman med en nypa skräck

En saga för vuxna

Johanne Hildebrandt har kommit med en ny del i sviten Sagan om Valhalla. I "Estrid", som romanen heter, fortsätter kärlekshistorien mellan vikingatidens mest mytomspunna drottning och kung: Sigrid Storråda (Den högfärdiga) och Svend Tveskägg.Vi tas med till 900-talets vikingatid då Norden föds ur legendariska kungars strider, och Valhallas gudar ännu står starka mot de kristna. Två barn kan rädda världen från att störta ner i krig och kaos men striden om deras liv och själar är hård, och bara med makternas hjälp kan de överleva.
    Sigrid härskar ensam och mäktig över sina marker i Götland. Som mor till Svitjods blivande kung är hon säker på sin och de gamla gudarnas makt. Men en fiende från förr har vävt ett nät av lögner. Dottern Estrid tas till fånga och Sigrid tvingas inse att hon inte ens kan lita på sina närmaste för att rädda sitt och barnens liv. Endast gudinnan Freja, och den man hon en gång älskade och fördrev, kan rädda henne från det öde som väntar.
   När Estrid skändas av moderns svurna fiender försöker hon ta sitt eget liv. Men vägledd av den nyckfullaste av diser måste hon ta sig genom fiendeland till säkerheten på mors marker. På vägen dit möter hon en man som kan skänka henne det som mor både fruktar mest och längtar efter, sanningen om vem som egentligen är hennes far.
   Det här är en roman och då kan man strunta i att Sigrid Storråda är tveksam som historisk person. Enligt källorna kan hon ha många namn och skiftande ursprung. Här får vi Hildebrandts medryckande version, en saga för vuxna att gotta sig¨åt.

Vad är minnen?

"Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången."
    Det är Linn Ullman som beskriver sina berömda föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullman i romanen "De oroliga".
    Det är inte en hämndroman, en ta-ner-på-jorden berättelse. "De oroliga" är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn.
   Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv. Linn Ullman är intresserad av sina egna minnen och utforskar flickan som var då, med myggbett på benen och urtvättad sommarklänning. Om veckorna  i huset på Fårö, om den pedantiske och punktlige fadern, om de dagliga filmvisningar han höll och som man inte fick komma för sent till.
   Far och dotter sitter med en bandspelare mellan sig. De ska arbeta och dokumentera har de tänkt. Men när de väl kommer igång är det för sent, åldrandet har hunnit ifatt fadern och det som fångas på banden är fragment och skärvor. Så som minnena blir mot slutet.
   Det här var en bok som var svår att lämna, den är ärlig och sökande. Så kan man också skriva om tiden som flytt.

Eco är ju rolig

   När jag nu håller på med uppackningen av mina böcker, de jag har kvar, träffar jag emellanåt på tirtlar som ger mig lust att läsa om. Som Umberto Ecos "Tankar om litteratur", som kom ut 2004. I dessa Nobelpristider med en tigande pristagare kan det vara värt att fundera på vad litteratur är och kan vara.

   Det man möter i boken är akademisk underhållning på hög intellektuell nivå, sekunderad av mängder av  uppräkningar av bortglömda filosofer och besynnerliga titlar på verk som sannolikt inte särskilt många fler nu levande varelser än Umberto Eco själv har läst. Ändå blir det faktiskt inte fånigt, för det som dominerar är inte självgott lärdomskoketteri utan smittande lystnad efter bokliga äventyr och efter intellektuella extravaganser av en art som bara riktigt rymliga själar kan ge plats för. Det är helt enkelt roligt att läsa Eco.
   Texterna är frånolika tider och de har ofta använts som föredrag och introduktioner världen över. Han analyserar stilen i ”Det kommunistiska manifestet”, skriver om aforismkonsten, skriver om vad stil är, om begreppet symbol, om Aristoteles, förstås, och om Thomas av Aquino, (viktig för Rosens namn) och om väldigt mycket annat.
    Men mest skriver han om sina två stora husgudar, James Joyce och Jorge Luis Borges. De dyker upp i alla möjliga sammanhang, som huvudämnen för varsin kria men också som ständigt tillgängliga referenser med anledning av praktiskt taget vad som helst.

Agent & författare

”Finns det verkligen något som ett rent minne? Jag tvivlar på det. Även när vi övertygar oss själva att vi är likgiltiga, och håller oss till fakta utan att smycka ut eller utelämna något i självförhärligande syfte, är det rena minnet lika svårfångat som en våt tvål. I alla fall ter det sig så för mig, efter ett liv där fantasi och erfarenheter blandats med varandra.”
   Den reflexionen gör John le Carrés i  memoarboken "Duvornas tunnel". Han bjuder på unik inblick i de hemliga världar, privata och professionella, som gett näring till hans mäktiga författarskap.För under diplomatins täckmantel var le Carré underrättelseagent. han har firat nyår med Yassir Arafat i Libanon och festat med maffiosos i Moskva och förstås mycklet annat vi inte får veta.
    Han förbehåller sig rätten att ändra i berättelsen så den får bättre form. Kanske en yrkesskada hos en man som ofta använder livet och de händelser han är med om som material för fiktion. Intressant är det hur som helst. Bokens svensk översättning är gjord av författaren Klas Östergren.

Om mat och vänskap

Martina Haag och Clara Block Hane har känt varandra sedan de var barn och har lagat ett oändligt antal måltider ihop. Nu har de gjort slag i saken och ger ut en egen kokbok. Den har naturligtvis en lång trendig titel:
"Du är min bästa vän och jag tycker så mycket om att komma på middag hos dig".
    Det här är en kokbok att ge till sin bästa vän. Eller rättare sagt: det här är en kokbok att ge till alla sina bästa vänner. Eller faktiskt: till alla som någonsin bjuder dig på middag – eller borde bjuda dig på middag. Det är också en bok som är din bästa vän: som muntrar upp dig och får dig att skratta, som gör livet enklare och roligare och håller dig i handen när du provar något okänt och nytt.
  För Claras och Martinas matlagning har inget med prestation att göra. Den är en anledning att träffas, ett sätt att umgås och samtidigt ett vetenskapligt experiment att lösa gemensamt, med råvaror från närmaste livsmedelsaffär. Hur gör man den godaste surdegspizzan utan att vara pappaledig? Vilken är den snabbaste tårtan, de mest populära koreanska köttbullarna och den godaste sorbeten på övermogna jordgubbar?
    Maten är årstidsbaserad, vardaglig och festlig, som livet självt. Boken berättar i bild och text om hela matåret – från fattigmansdagarna i januari till nyårsfesten med Claras och Martinas vinnarrätt från finalen i tv-programmet Stjärnkockarna. Det kapitel som passar bäst nu är förstås det om grytor, som känns extra goda en kulen höstkväll.

20-talets Stockholm

"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill är en kriminalhistoria som skildrar stämningsmättat ett svunnet Stockholm, med ännu intakta Klarakvarter och där ett alldeles nybyggt stadshus står färdigt att invigas. En berättelse om gåtor, öden och undflyende sanningar.
   Författaren är stockholmare, född 1971, och utbildad kriminolog och han har ett stort intresse för polishistoria.
    Den här romanen utspelas sommaren 1923, fem år före Pontus Ljunghills succédebut "En osynlig". En ung kvinna, Julia Ekengren, hittas mördad i underkläder i sin lägenhet på Tegnérgatan 20 i Stockholm, efter att inte ha synts till sedan midsommarafton. Polisen kopplas in och nu inleds en utredning, där kriminalkonstapel John Stierna och hans kollega kommissarie Verner Lydman tvingas lägga pussel i förhoppning om att bilden av offret och hennes gärningsman ska framträda bit för bit.
     Men en rad oklarheter gäckar och gör det inträffade svårt att tyda. Vem var den ensamma kvinnan och står svaret på hennes död att finna i hemligheter från det förflutna?
   Ljunghill har vävt en historia med mycket tidsstämning och elegant intrig. Mycket mer kan man inte begära.