Vilken bladvändare!

Sista dagen av februari - och ingen vår i sikte. Fast kvällarna har blivit ljusare - så kanske blidvädret kommer också...

Nu har jag, under en sömlös natt på sjukhuset, läst en av årets bästa deckare. "Blodröd måne över Villette" av Ingrid Hedström.

Det är den fjärde romanen om den fiktiva belgiska staden Villette och om undersökningsdomare Martine Poirot.

Hennes intriger är fantastiskt väl konstruerade - där slarvar annars många deckarförfattare. Hos Hedström löper spåren samman på ett till synes mödolöst vis. Vad har en aldrig visad svensk film att göra med att en familj i Villette avrättats brutalt - utan synbart motiv?

Bara dra i någon av trådarna och historiens skelett rasar ut ur garderoberna!
Ska ni bara läsa en deckare i vår? (Inte för att jag förstår varför man skulle begränsa sig så.) Låt det då bli den här!

Moderna läsare





Idag menar vi med "läsare" folk som läser böcker och texter. Men på 1800-talet var en läsare en som läste Bibeln och annan religiös litteratur på egen hand, utan kyrkans och prästernas tolkning. De dådtida läsarna var stommen i den nordiska frikyrkorörelsen och nu har det kommit ut en bok som sätter in dem i ett kulturellt sammanhang också.

Gunnar Hallingberg har skrivit "Läsarna - 1800-talets folkrörelse och det moderna genombrottet". Det är en bok med vetenskapligt stuk, fotnötter till exempel. Men inte är den svårläst. Två läsare, psalmdiktaren Lina Sandell,  och skolgrundaren Aurore Stockenfelt finns på omslaget, som statyer.

Jag, som är idéhistoriker i grunden, tycker att den är högintressant.

Tidigare har man ju alltid talat om nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som de rörelser som skapade det moderna samhället. Men läsarna var minst lika viktiga.

Och vilken sångskatt de stod för, samlad i till exempel Sions harpan - en älskad sångbok även på Åland.

Läsarna känns förbluffande moderna där de betonar människans rätt att tänka själv och forma en egen uppfattning om tro och samhälle. Det här är en ruiktigt nyttig och nyskapande historiebok!

Vassaste pennan

I år är det 100 år sedan Olof Lagercrantz föddes. Författare och tidningsman, åsiktsenvis som få och Dagens Nyheters  vassaste penna.

Nu ger sonen Richard Lagercrantz tillsammans med StinaOtterberg ut ett urval av hans snabbt skissade författarporträtt. "Vid sidan av" kallar de boken och här träffar man ett 20-tal klassiska svenska författare. Tidsspannet är från 1940-tal till 1970-tal. Här finns de alla, från Karin Boye och Vilhelm Moberg till Evert Taube.

Och varför skulle man läsa den här boken?

Jo, för att det här är oredigerade anteckningar, ögonblicksbilder som OL hastigt skrev ner. Det handlar ofta om mindre smickrande bilder - men sådana behövs ju också för balansens skull.

Om Lars Gyllensten skriver han 1957, då debatten om svenska kärnvapen var het. Gyllensten hade skrivit en artikel MOT planerna. "Jag tycker Gyllensten skriver med en oförklarlig hetta och utan saklig skärpa. Men att han ska få säga vad han vill hos oss är jag villig att strida hårt för, skriver OL.

Ett år senare, 1958, noterar han att han läser en roman av Gyllensten: Jag tycker ofta om den. Men lika ofta är allt så otroligt dött, blir OL omdöme.

Andra författare råkar ut för mycket beskare kommentarer.

Underhållande!

En filosofisk problemlösare

Skotten Alexander McCall Smith skriver underbart om Mma Ramwotse i Botswana, hon med Damernas Detektivbyrå.
Men han har också skapat en skotsk problemlösare, Isabel Dalhousie i Edinburgh (där författaren själv bor). Isabel är filosof och redaktör för en tidskrift som behandlar moralisk-etiska problem. Men hon blir också uppsökt av stadsbor som vill ha hjälp med att lösa vardagens små knutar. Och nyfikna Isabel halkar alltid in på dessa spår.
På svenska finns åtminstone fem böcker om Isabel och Filosofiska söndagsklubben. Jag läser dem med nöje, inte minst för beskrivningen av Edinburgh i alla väder. Och för Isabels komplicerade privatliv. Hon har bildat familj med sin systerdotters fd pojkvän och fått en son. Hon har en argsint och spiritistisk hushållerska och en halvtam räv - Broder Fox - i trädgården.
Så när man tröttnar på hårdkokt och tufft så kan man trösta sig i Isabels sällskap.Till exempel med "Kärlek, vänskap och chocklad".

Evigt aktuella Bodil

Bodil Malmsten hör till de författare jag gärna och ofta läser om. Hennes böcker om tiden i Finistère, till exempel "Priset på vatten i Finistère".

I den är hon fortfarande tokförälskad i sin nya plats på jorden, lär sig franska och lär sig leva som folk gör i Finistère. Hennes funderingar blandas med minnen av barndomens människor och landskap och blandningen är både njutbar och väldoserad.

Hittade också en volym med hennes samlade dikter. Den ska jag knapra på i kväll.

Hon är ju en Aspenström-lärjunge, fast mycket självständig. Men de har liksom samma resonanslåda för språket.

Annars har jag idag blivit intervjuad av Norsk Rikskringkastning, som gör ett program om Sonja Nordenswan - Ålands första kandidat till Nordiska rådets litteraturpris.

Kul! Dewt var en väl påläst redaktör som skötte utfrågningen och det blir man ju glad av.
På lördag sänds programmet Boken i P2.

Hokus pokus - krokus

Idag har jag inte läst någonting alls, det är jag för trött för.
Men jag har bläddrat i min citatbok för att se om det går att hitta ett tröstens ord denna evighetsvinter.
Och si - det funkade.
Så här skrev dansken Piet Hein:

All mulljord

blir till gule krokus

det är rene

hokus pokus.

Det har han ju rätt i.

Ett annat bra citat jag skrivit in efter det är ett från teaterchefen Vivica bandler, som fick kritik för att svära för mycket.

"Jag tycker det är viktigare att vara ren i själen än i munnen", replikerade hon.

Jag fortsätter vänta på vårens hokus pokus, ett tag till.

Det ljuva 60-talet

Jaha, några rader till er kära läsare. Efter två dygn på sjukhus med opererad son är det lite svårt att landa i det vardagliga. Men nu kan det väl bara bli bättre, om än långsamt.

När jag gick igenom posten såg jag till min glädje att Jan Kotschacks bok om Radio Nord kommit. "Stick iväg, Jack!" heter den. Och det är i hög grad ett porträtt av fadern Jack Kotschack som med sina radiosändningar från båten Bon Jour på internationellt vatten ruskade om i radiokulturen.

Stationen var verksam 16 månader, 1961-62, och vi som var unga då älskade den. Det var annat än nyheter från Finska Notisbyrån eller dagens Eko i P1.

En ungdomlig och uppkäftig station som retade gallfeber på makthavarna och som tystades genom hot och speciallagstiftning i det socialdemokratiska mönsterlander Sverige.

Har bara bläddrat och ströläst i boken, men den är rakt igenom intressant med massor av bilder och dåtidens topplistor.

Ja, det var då...

I mars kommer Jan Kotchack till Åland och presenterar boken. Det tänker inte jag missa.