Gör Balkan begripligt

    Säg filmtitlar som Zigenarnas tid och Svart katt, vit katt  och många vet att den serbiske regissören Emir Kusturica har skrivit in sig i filmhistorien till exempel genom att kamma hem Guldpalmen i Cannes två gånger. Hans kommande film, som lär ska bli klar i år, går under namnet Cold Water och utspelar sig i Jerusalem och i Ramallah på Västbanken.

   Annars har Kusturica dragit sig undan till en liten by på gränsen mellan Bosnien och Serbien, dör han enligt egen utsago härskar som en välvillig diktator.
    Hans nyutkomna memoarbok heter "Döden är ett obekräftat rykte" och den är hjärtslitande, burlesk och ytterst personlig. Han berättar om uppväxten i Sarajevos skitigare delar, om släktingar och om skärvor av en tid som aldrig kommer tillbaka. Faktum är att Kusturica med sina fragment, sin förmåga att zooma in detaljer, gör den brutala utvecklingen på Balkan mer begriplig. Och han och hans släktingar intygar gång på gång att det inte finns någon sida i dessa krig som  är oskyldig.
   Och så dessa anekdoter. Som att hans feta moster räddades av sin feta rumpa under beskjutningarna av Sarjaevo.  Granatsplittret fasrtnade i hennes bakdel. Och Emirs mor nästan skrattar sig fördärvad när hon tänker på att rumpan räddat systerns huvud. Sådana bisarra historier är regissören bra på att lyfta fram.

En förtätad spökhistoria

Eva-Marie Liffner är en skygg författare som talar genom sina böcker. Hennes senate roman, "Lacrimosa" är en av kandidaterna till NR:s litteraturpris. En mångbottnad historia med drag av övernaturlighet.
   Det gav mig lust att läsa mer av Liffner och jag hittade romanen "Drömmaren och sorgen".

Romanen börjar i Stockholm, midsommarafton 1952. Den välkände arkitekten Lars Israel Wahlman sitter i sitt arbetsrum och återkallar minnet av artonhundratalets sista år. Det var då, 1897, som han fick sitt första stora uppdrag  för den skotskättade familjen Dickson.

    Uppdraget, och mötet med den egensinniga Blanche Dickson, leder Wahlman in i en värld där tiden gör  krumsprång och människoöden flätas samman, där kärlek och död är hans ständiga följeslagare.
   Under läktaren i Engelbrektskyrkan hittar man en docka som har en märklig förmåga: den har ett bultande hjärta.
  Av de här ingredienserna väver författaren en historia där det övernaturliga blir naturligt...

Två nordiska kandidater

   Just hemkommen från en träff mellan två av kandidaterna till Nordiska rådets litteraturpris, som jag presenterade och samtalde med här i Mariehamn, så känner jag mig väldigt glad över den bredd den nordiska litteraturen har, inte minst i fråga om de mindre språkområdena.

   Hanus Kamban från Färörana skriver sparsmakade novelle med mångtydigt innehåll, ofta med djup symbolladdning, och han är nominerad till priset för andra gången nu med samlingen"Guldåigen".. Och så Ålands egen berättare, Leo Löthman, som gärna sätter upp en stor episk väg med många utvikningar.
Romanen han nominerats med heter "Transportflotte Speer" och berättar om hur en skrotningsfärdig åländsk galeas tuffar fram längs den norska kusten under extremt svåra förhållanden.
    Det är en underhållande och tankeväckande historia som har verklighetsbakgrund. Låt inte titeln avskräcka, det är en riktigt bra sjöromnan. Också.
   På onsdag ska de här två herrarna träffa publiken i Helsingfors.

Två resenärer

När jag studerade historia var greken Herodotos, som levde på 400-talet f Kr, en källa som det varnades för. Herodotos var för yvig, gillade att berätta historier och reste vida omkring. Han brukar också kallas historieskrivningens fader.
     När blivade världsreportern och författare Ryszard Kapuscinski växte upp i Polen efter kriget fanns inte så mycket att läsa, men Herodotos fick han tag på. Och han blev en livslång följeslagare på Kapusinskis många resor, en förebild för den resande reportern helt enkelt.
    I  "På resa med Herodotos" reser han i grekens spår, noterar vad som är likt och olikt i världen.
Det finns många dråpliga historier, som om hur det är att resa med en tolk som bara kan säga: problems och no problems, när de reser i Östafrika. En region med många "problems".
   Har ni inte den här spänstiga dubbelexponeringen av tid, så gör det! Det är verkligen en bok som har mycket att säga om världen och om oss.
  Förresten, vilken ironi att två polska författare tar plats här, efter varandra. Det var inte planerat.

Szymborska var här

"Här" heter en av Wislava Szymborskas sista diktsamlingar på svenska. Och nu är ju inte heller författaren här, utan där, på andra sidan av livet,

   Titeln är lite lätt uppfordrande, poeten markerar sin närvaro i tiden. Hon skriver om allt som omgrer henne. Om vad man kan se i mikroskop, om hur människor från anda tider dök upp i vårt här, om minnen som knackar på och inte vill bli avvisade. Den ironiska distansen är där, liksom det skarpa ögat och humorn.

Szymborskas dikter kommer att leva länge på det.

   Apropå att läsa Proust i sju band låter hon den moderna människan rysa - sju band - gud bevare. Kunde han inte ha sammanfattat, kortat.

   Och så riktar hon sig till nutiden:

  Vi reser fortare, oftare, längre bort,

fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.

Här står jag med någon kille.

Där är visst min ex.

Här är alla nakna,

så det är väl på någon strand.

  Jo då, nog träffade hon rätt.

Dags för fågelsång

Visst är det underbart att fåglarna, efter den här gråplaskiga vintern, glatt sitter i trädtopparna och sjunger för full hals så fort solen visar sig. Det var så tydligt i går - och vilken vårkänsla det gav.

   Tänkte därför tipsa om en enkel fågelbok i dag, Magnus Ullmans "Vilken fågel?" som kom ut i fjol.

    Det är en fågelbok som tar ett nytt grepp om den svåra konsten att känna igen en fågel.

   Pedagogiskt och med  fotografier till hjälp beskriver han vad man ska titta efter när man  studerar fåglar. Det kan handla om grundfärg , hur fågeln sitter och vilken typ av näbb den har. Har man lärt sig skillnaden mellan en lärka och en piplärka blir det sedan mycket lättare att se om fågeln är en ängspiplärka eller en trädpiplärka.
    Det är en bra text som är rik på tips för den oerfarna och samtidigt erbjuder fördjupning för den aktiva fågelskådaren. Det är en helt ok nybörjarbok och en bok för alla som tappat bort sig i de tjocka fågelböcker som ockspå finns. Den här är på drygt 180 sidor och får plats i fickan.

   Så ut till landet, ut till fåglarne!

Dyker upp överallt

   Det kan gå år och man hör aldrig någon nämna till exempel ön Sankt Helena. Och så plötsligt träffar jag på denna ö överallt.

   I Simon Wincheters utmärkta reseskildring "Outposts", där han besöker det brittiska imperiets utposter, finns ett fint kaptiel om ön som är mest känd för att ha varit kejsar Napoleons sista boplats. Och naturligtvis skaffar jag Anders Källgårds tjocka "Till Sankt Helena" som, trots titeln handlar om många andra okända öar.

   Och för att komplettera slumpens spel läste jag i tidningeen i går att Sankt Helena ska få en flygplats och att det oroar öborna. Tänk om de blir invaderade av turister? De tycker att det räcker gott med de 1600 som besöker ön varje år.

  Källgård är en "nesofil", en övän som skrivit mycket om öar. Han har också varit på konferens på ön Gurnsey i Engelska kanalen, en konferens om "nesomania" - ögalenskap. En känsla av överdriven betydelse för den egna ön och brist på omvärldsförståelse. Författaren menar att homo insularis nog är en lite udda typ -  men när övergår kärlek till besatthet?

   Den frågan kan man fundera på och inte bara i fråga om öar.