Titeln är lite lätt uppfordrande, poeten markerar sin närvaro i tiden. Hon skriver om allt som omgrer henne. Om vad man kan se i mikroskop, om hur människor från anda tider dök upp i vårt här, om minnen som knackar på och inte vill bli avvisade. Den ironiska distansen är där, liksom det skarpa ögat och humorn.
Szymborskas dikter kommer att leva länge på det.
Apropå att läsa Proust i sju band låter hon den moderna människan rysa - sju band - gud bevare. Kunde han inte ha sammanfattat, kortat.
Och så riktar hon sig till nutiden:
Vi reser fortare, oftare, längre bort,
fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.
Här står jag med någon kille.
Där är visst min ex.
Här är alla nakna,
så det är väl på någon strand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar