Min blogglista

fredag 10 februari 2012

Tid för tjuvnyp

   Nyutkommen är Michel Ekmans "Utanför tiden - självbiografiska essärer". Ekman hör till de tongivande i finlandssvenska litteraturkretsar och är gift med Pia Ingström, kulturchef vid Hufvudstadsbladet.
   Essäerna tecknar bilden av en ung man med ganska liten verklighetsförankring. Han lever i bäöckernas och filmernas värld och läsaren får ta del av hans något torra redogörelse för läsuppleverna.
   När man kommer till essän om kritikerrollen hettar det till. En gammal konflikt från 90-talet går i dagen och Ekman passar på att ge dåvarande kulturchefen, ålänningen Gustaf Widén, ett riktigt tjuvnyp.Betalt för gammal ost, kanske.
   Ekman skriver att Widén var den som slängde ut konom från tidningen, och för honom kände han en "lika absolut som onyanserad motvilja". Han klassar Widén som bygdesvensk, viket är ett förskräckligt skällsord i Helsingfors, och anser att Widén förde Jakob Tegengrens arv vidare. På den punkten är inte Ekman vidare analytisk men han konsterar skadeglatt att Widéns séjour  på Hbl blev ganska kort.
   Den här bilden får man inte om man läser Widéns bok "Vem älskar Hbl?" som kom ut 2000.
   Att Ekman inte är den skönande man  kunnat tro står klart när man läser meningarna om hans återkomst till Hbl: "Det krävdes att tidningen skulle få en ny chefredaktör, att litteraturredaktören skulle säga upp sig och att min egen fru skulle utses till hans efterträdare. Det ser lite snopet ut när man skriver det ... men mycket sker här inom familjen, dock givetvis grundat på strängt professionella meriter."
   Var det nån som hörde kvacket från ankdammen?

2 kommentarer:

  1. Hej Benita,
    Om du hade läst min bok lite mer ingående hade du inte behövt bli så arg! Om Gustaf Widén skriver jag: "Som skribent hade han däremot sina personliga kvaliteter och breddade det kulturjournalistiska fältet på ett viktigt sätt, fastän det då var omöjligt för mig att uppfatta det." (s. 130) Kritiken drabbar snarast den förenkling jag själv gjorde mig skyldig till i stridens hetta. Ordet bygdesvensk är inget skällsord ens i Helsingfors. Ifjol gav jag ut en bok där jag ägnar flera kapitel åt att undersöka vad det har betytt i olika sammanhang, och visar att det ingalunda kan uppfattas som entydigt negativt eller positivt.

    Vänliga hälsningar,
    Michel Ekman

    SvaraRadera
  2. Hej Michel!
    Inte är jag arg, vet inte hur du får dert till det. Men ganska road är jag över att gammalt groll fortfarande väcker sådana känslor.
    Och visst skriver du att du senare uppskattade Widén, men dus kriver också att Widén representera bygdesvenskheten medan du själv represnterar kultursvenskarna.
    Det tycker jag är ett befängt påstående, att Widén skulle, som Jacob Tegengren, stå för "att bevara den gamla rurala livsformen och avvisa det som var nytt och främmande och som hotade den".
    Så har aldrig jag upplevt Gutaf Widén, tvärtom. Han har utblickar och länkar till överraskande jämförelser.
    Jag tycker att din argumentering och dina slutsatser är förhastade och missvisande.

    SvaraRadera