Solkattens vink

 

Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag. 

På sitt personliga vis beskriver Merete Mazzarella sitt 69 levnadsår i nyutkomna "Solkattens år".

    Hon skriver om  att hon hör till en generation som mer än tidigare generationer varit van att stå i centrum, framförallt van att vara ung. Det blev svårt att fatta att hon blev medelålders och nu har har hon svårt att ta till sig att hon blir gammal.

    Mazzarella skriver om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Frågan är varför hon inte kan lämna make nummer två i fred, han hängs ut titt och tätt och det gör läsaren inblandad i privata konflikter. Och så nära är ju inte läsaren att hen vill veta vad dottern sagt och tyckt.

    Men hon resonerar bra och nyanserat kring förtrolighet och erotik, »det framgångsrika åldrandet», svek och trohet, yngre och äldre generationer - och följer världshändelserna med stigande oro.

    Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten, eller om den betraktar henne - köpt i San Francisco - som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten vinkar den så det knakar i tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt. "Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv" skriver Mazzarella..

Fick nya perspektiv

  I januari 2014 fick författaren Henning Mankell besked om att han hade en allvarlig spridd cancer. Om detta och om hur han togs sig ur sjukdomens förlamande grepp berättar han i "Kvicksand", en bok som kommit ut även i pocket.  
   Men det är inte en bok som bara handlar om död och undergång utan också om vad det innebär att vara människa.  Mankell har gjort en vandring från sin barndom till den han är idag och berättar om händelser som har haft avgörande betydelse och om personer som har gett nya perspektiv. Om män och kvinnor som han aldrig har träffat men som han önskar att han hade mött. Han berättar om kärlek och svartsjuka, om mod och rädsla. Och om hur det är att leva med en dödshotande sjukdom.
   Naturligtvis ger boken ny belysning åt hans författarskap, också.
   Det är en bok om hur mänskligheten levt och lever och hur författaren själv levt och lever sitt eget liv. Och, inte minst, handlar den om den stora livsglädjen. Den som återkom när han lyckades ta sig ur den kvicksand som hotade att dra ner honom i avgrunden.

Mystik på slott

Tror jag har snöat in lite på det övernaturliga för nu läser jag boken "Mystik på svenska slott - Nutida spökupplevelser". Bakom boken, som är fint illustrerad, står Amelie Ehrensvärd Cardell, som är utbildad journalist.Susanne Martinelle är frilansfotograf och grafisk formgivare. Hon arbetar med böcker,tidningar, hemsidor och konst.

 Boken bjuder in till besök i sjutton slott och herresäten i Sverige. Författaren fotografen  har träffat ett flertal modiga slottsägare och anställda som bjuder på sina mest oförklarliga upplevelser. Möten med avlidna släktingar, föremål som mystiskt byter plats, en märklig parfymdoft mitt i renoveringsdammet och paralyserande kyla som släpper greppet först efter en stund. Eller hunden och pigan som försvann i en lönngång eller godsherren som inte kan lämna sitt bibliotek. För att bara nämna något.
    De nutida spökberättelserna, som aldrig tidigare funnits på pränt, varvas med intressant slottshistoria och vackra, nytagna bilder. Läsarna får också ta del av sägner som förts vidare från generation till generation. Här ryms allt från elaka troll, till en inmurad pojke som man absolut inte bör leta efter och puckelryggen som inte får ro i sin grav.
    Expertisens syn på övernaturliga fenomen framgår av intervjuer med folklivsforskaren Ebbe Schön, biskop emeritus Lennart Koskinen, professorn i parapsykologi Etzel Cardeña, professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson.
  Slotten som besöks är: Bellinga, Ekenäs, Engsö, Fiholm, Gärsnäs, Hellekis, Kronovall, Kungliga slottet, Läckö, Marsvinsholm, Näsbyholm, Rockelstad, Svärdsta, Sjöö, Trolleholm, Trolle-Ljungby och Västanå. Och nog finns det gott om platser där det är raamt, som man säger på åländska.

En riktig nagelbitare

Nu har jag läst slut på en ovanlig roman. "Istvillingar" av britten S.K. Tremayne, pseudonym för journalisten Sean Thomas.Det är en roman om relationer och familj, över förlust, sorg och vrede. Men också en roman där gränsen till det övernaturliga suddas ut. Ibland måste man lägga boken ifrån sig och fråga vad man läst.
  I centrum står Lydia och Kirstie, enäggstvillingar, sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.
   Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta från London till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen. Men inget blir som de hoppats.
    Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern.Inte ens hunden trivs på ön utan beter sig underligt. I skolan skyr de andra barnen Kirstie och kallar henne spöke. Hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt esam.
   Angus tvingas ofta resa bort
och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer. En misstanke pyr inom Sarah - vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?
   Upplösningen sker under en vild höststorm och man kan undra vad som hände.En riktig nagelbitare som det är svårt att slita sig från.

Genuint obehagligt

    "Äventyr i Svenssonland"  bygger på intervjuer med Peter Mangs som avtjänar sitt livstidsstraff  i ett hårdbevakat fängelse, på material ur den omfångsrika brottsutredningen samt på  Joakim Palmkvists egen bevakning som journalist. Det är en genuint obehaglig men nyttig bok som visar att fördomar ofta styr när gärningsmän söks. Den spenslige och tystlåtne Mangs kunde väl inte vara så farlig?
   Han blev känd som Serieskytten, Peter Mangs med en pappa som kommer från Kaskö i Österbotten. I sju år sköt han och dödade människor i Malmö. Alltid ur bakhåll. Under de sista  månaderna innan han greps höll han staden i skräck.
   I självvald ensamhet byggde Mangs upp en egen idévärld där han var hämnaren och revolutionären. Filosofin är slarvigare
än hos Anders Behring Breiviks, men parallellerna mellan de två är tydliga.
    Mangs idol var ”Lasermannen” John Ausonius. Båda hade samma måltavlor: svarthåriga människor, invandrare. Och Mangs dödade fler än Ausonius. Men när skotten föll i Malmö kom inte statsministern på besök. När människor dog i ”Sveriges Chicago” höjdes inte lika många ögonbryn som när Ausonius sköt i Stockholm.
    Det slumpmässiga i brotten gjorde att det tog många år innan polisen kom honom på spåren, trots att han använde legala vapen som han hade licens för. I brist på tekniska bevis sökte polisen gärningsmannen bland de kriminella och även offren misstänkliggjordes i jakten på motiv. Peter Mangs kulor drev på det pyrande gängkriget i Malmö. Slumpvisa skottlossningar mot byggnader, skyltar och fordon gjorde att gängen reagerade som om de var under attack och slog tillbaka.
   Peter Mangs nekade sig igenom rättsprocessen, men efter år av tystnad valde han att erkänna för kriminalreportern Joakim Palmkvist och i detalj berätta om de två mord han är dömd för. Utredarna är säkra på att han begått många fler.

Kristians texter berör

Efter den mycket uppmärksammade "I kroppen min" kommer nu "Mot monsunens hjärta", där Kristian Gidlund (1983-2013)  har samlat artiklar och intervjuer som han har skrivit under sin tid som journalist och den finns nu i pocketform.  Totalt finns här 23 olika texter.

   Han förtjänar att kommas ihåg för den skicklige stilist han var, inte bara som en man som heroiskt kämpade emot cancern. Och förlorade.

   Kristians stora kärlek till Dalarna, till hembygden, ryms i flera av artiklarna och han har träffat personer med anknytning till sina hemtrakter. Han tar oss med till Kuba och Indien och låter sin törst efter nya kunskaper och upplevelser smitta läsaren. Han gör också flera samhällsskildringar där han ifrågasätter sin samtid och de val vi gör idag. Han mötte  Sture Bergwall och musiker som Veronica Maggio, Miss Li, Carl Norén och många fler.
   En av de mest berörande texterna är "Landet jag lämnar", en vemodig betraktelse över de förändringar Sverige genomgår och som förändrar landet på djupet. Som att inga vuxna mer tar ansvar för sina handlingar och ber om ursäkt. De bara beklagar sig och försvarar sig. "Jag behöver inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne.Det räcker att hastigt betrakta samtiden" skrev han ett halvår före sin död.

   Texter som fortfarande känns starka och viktiga fast tiden går.

Rakbladsvassa repliker

I fjol debuterade Åsa Foster med novellsamling "Man måste inte alltid tala om det" och i den tilldrog sig berättelserna i ett Sydafrika som fortfarande präglas av åren med apartheid.
   Foster verkar ha många historier att berätta för nu är hon tillbaka med samlingen" Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden" och novellernas människor befinner sig i Skåne, somliga på  besök medan andra är djupt rotade i den mörka myllan. På olika sätt kämpar de för att hantera det som sjuder i och omkring dem. Alla rör de sig mot omvälvande ögonblick, där gränser förskjuts och det som varit plötsligt förändras.
    Mitt i natten ställer sig en man vid sin hustrus säng med ett gevär över axeln och väntar på att hon ska vakna. I Lund förbereder sig en doktorand för att berätta allt om sin otrohetsaffär, men något hon ser får henne att hejda sig. En tafatt bilförsäljare hjälper en kvinna som anklagas för stöld, utan att ana att hon kanske är skyldig till något mycket värre.
   Det händer mycket i berättelserna. Rakbladsvassa repliker avfyras, händelser som aldrig kan glömmas inträffar mitt i vardagslunken. Avgrunden finns precis invid idyllen och trampar man sbett så, tja, då får man skylla sig själv. Prosan är spänstig och njutbar, jag tror att Foster blir en av de stora berättarna ganska snart.