Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag.
På sitt personliga vis beskriver Merete Mazzarella sitt 69 levnadsår i nyutkomna "Solkattens år".
Hon skriver om att hon hör till en generation som mer än tidigare
generationer varit van att stå i centrum, framförallt van att vara ung. Det blev svårt att fatta att hon blev medelålders och nu har har hon svårt att ta till sig att hon blir gammal.
Mazzarella skriver om att
leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt
annat än trygg och stabil. Frågan är varför hon inte kan lämna make nummer två i fred, han hängs ut titt och tätt och det gör läsaren inblandad i privata konflikter. Och så nära är ju inte läsaren att hen vill veta vad dottern sagt och tyckt.
Men hon resonerar bra och nyanserat kring förtrolighet och erotik,
»det framgångsrika åldrandet», svek och trohet, yngre och äldre
generationer - och följer världshändelserna med stigande oro.
Varje dag betraktar hon den japanska
lyckokatten, eller om den betraktar henne - köpt i San Francisco - som står i fönstret och drivs av en
solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten vinkar den så det knakar i
tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt. "Jag kan
få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är
bråttom med mitt liv" skriver Mazzarella..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar