Claes Andersson kallas en mycket folkkär poet och det stämmer nog.
Hans nya diktsamling "En morgon vid havet inandning, utandning" beskriver sorgen i att leva och åldras
på ett så underfundigt och ofta humoristiskt sätt att man lika gärna kan
säga att det handlar om glädjen i att leva och åldras.
Den träffande
paradoxen är ett av Claes Anderssons "varumärken" om man nu ska tala i kommersiella termer. Jag tror inte att poeter är varumärkesbyggare, dikterna föds ur andra behov. Men förvisso finns här välformulerade paradoxer. Som: »Kanske är det lättare att vara död än
att leva liksom det är / lättare att drömma än att vara vaken? / Ingen
föds ensam skrev Pentti Saarikoski som / nu är ensam / Han blev
fyrtiosex år och dog mycket gammal».
Andersson är inte, och har heller aldrig varit främmande
för att dikta om politik. Också det gör han med insikt och öga för de
absurda svängningarna.
Här skymtar också poetens far :" Hans kropp andas i mig, skrattar och gråter i mig ...hans frånvaro, hans krig är kvar i mig" konstaterar sonen.
Samlingen avslutas med en rad tvåradingar som är löst fogade tankar i skilda ämnen, dem blir jag sittande länge med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar