En riktig nagelbitare

Nu har jag läst slut på en ovanlig roman. "Istvillingar" av britten S.K. Tremayne, pseudonym för journalisten Sean Thomas.Det är en roman om relationer och familj, över förlust, sorg och vrede. Men också en roman där gränsen till det övernaturliga suddas ut. Ibland måste man lägga boken ifrån sig och fråga vad man läst.
  I centrum står Lydia och Kirstie, enäggstvillingar, sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.
   Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta från London till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen. Men inget blir som de hoppats.
    Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern.Inte ens hunden trivs på ön utan beter sig underligt. I skolan skyr de andra barnen Kirstie och kallar henne spöke. Hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt esam.
   Angus tvingas ofta resa bort
och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer. En misstanke pyr inom Sarah - vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?
   Upplösningen sker under en vild höststorm och man kan undra vad som hände.En riktig nagelbitare som det är svårt att slita sig från.