Ångande Indokina

 I bok efter bok återkommer Marguerite Duras (1914 - 1996) till Indokina och till sin barndoms miljöer. Hon ser på dem med igenkännande men kalla ögon, hon skriver om de rika och tiggarna på gatorna som lever parallellt men utom räckhåll för varandra.
   Det är monsunmånad i Calcutta. I stadens hetta befinner sig Anne-Marie Stretter, den franska ambassadörens vackra men uttråkade hustru. I en desperat jakt på en ansvarslös ungdom hon aldrig hade, söker hon nu kärlek hos unga älskare. En av de män som faller för henne är vicekonsuln av Lahore, en enstöring med benägenhet att ta till våld och få irrationella vredesutbrott. Han har dödat och han kan göra det igen.
   Ytterligare en udda gestalt finns i handlingen, en mystiska tiggarkvinnan från Kambodja, vars vistelse i Indien förbryllar européerna. Kvinnan verkar på samma vis vara lika undrande inför dem. Vicekonsuln och Anne-Marie förenas i sin besatta nyfikenhet av tiggerskan, som i deras ögon förkroppsligar hela kontinentens hungrande folkmiljoner som omger deras cocktailpartyn.
    Duras roman har nu för första gången översatts till svenska av Kristoffer Leandoer på ett utmärkt sätt. Det är en atmosfärrik bok där Duras ger en trovärdig stämning av fukt, värme och människomyller. Rasande men kontrollerat berättar hon om den europeiska självdestruktiva erotiska dansen medan världen svälter utanför ambassadens grindar. Hon återkom ständigt till romanens teman och romanen är en nyckelbok i hennes författarskap.
   Berättarstilen är rapsodisk, många grepp är lånade från film. Bit läggs vid bit i berättelsen men det är upp till läsaren att förstå det lästa. Det handlar om starka känslor, om svek som upprepas och om människans tröstlösa belägenhet. Alltid ensam fast mitt bland andra.