I en ny tid

Danskan Ida Jessen är mest känd som novellist men med"En ny tid" tar hon steget över till historisk roman. En dagboksroman som börjar 1904 och slutar
   Fröken Lilly Høy skriver dagbok. Hon ska precis påbörja sin första lärartjänst i det lilla jylländska samhället Thyregod. Men det kommer att dröja tjugo år innan hon tar fram sin dagbok igen. Då ligger hennes man, doktor Bagge, för döden. Däremellan har en hel del hänt.
ett pardecennier senare.
    Lilly Bagge är en kvinna av sin tid, som troget följt sin make genom livet. Först som änka måste Lilly lära känna sig själv på nytt och inser då att det är dags att vända om, återgå till den hon var för tjugo år sedan.
   Den här lilla romanen på drygt 200 sidor skildrar livet som Lilly ser det. I höst ger förlaget ut en form av fortsättning på den med"Doktor Bagges anagram" där händelserna skildras ur hans perspektiv.
   Kul att få läsa en dansk roman som omväxling.

Ekmans vassa drift

    Vet inte om jag ska börja tro på tecken....men när Kerstin Ekmans roman "Grand final i skojarbranschen" fullkomligt kastar sig ur hyllan måste det betyda nåt. Tror jag.
    Så jag tipsar om den - har ni läst den förr så läs om den. Det håller den för. Detta är Ekman på sitt bästa och mest satiriska humör där hon klär av förlag och författare de dubbelroller som spelas.
    När den välkända författaren Lillemor Troj en dag finner sig läsa manuset till en roman om sitt eget liv börjar marken gunga under henne. Den är skriven av en kvinna hon känner väl och som vill bli erkänd som författare. De har aldrig blivit vänner men i årtionden varit djupt beroende av varandra.
   När man slår igenom litterärt är man en cirkushund som hoppar genom en ring med pappskiva. Hepp! Det vet Lillemor för det är hon som har hoppat. Men hon har hela tiden vetat att en författare är ett dubbelhövdat monster. Nu hotar den andra kvinnan att förgöra den intagande och kloka persona som läsarna tror är Lillemor Troj.
    Ekmans nya roman är en lek med autofiktionens form och en vass skildring av det litterära livet. Men först och främst är den en berättelse om två mycket olika kvinnor, från femtiotalet och fram till idag, om lögn och sanning, ensamhet och gemenskap.Roligt har man definitivt i dessa damers sällskap.

Om Ruth då och nu

En del författare är trösterika att läsa. Så där som en favoritkofta. Men vet vad man får och man känner sig varm och bekväm. Elly Griffths är en sådan författare för mig, det känns som att träffa en gammal vän när en ny bok om osteologen Ruth Galloway kommer. Hon har en osalig förmåga att bli indragen i brottsutredningar. Och det är klart, sysslar man med gamla ben så får man viss expertis.
    Hennes senaste bok, "The Dark Angel" har inte kommit i äversättning än, men jag brukar läsa på engelska när väntan känns för lång. Och i den här boken blir Ruth kallad till Italien för att titta på ett mycket speciellt skelett. Hela bokens handling tilldrar sig i en liten bergsstad i Liri-dalen. Inga saltängar och blåsigt Nordsjölandskap här.
   Och visst är boken bra, men jag tycker nog att hon platsar bättre i den invanda miljön. Och att kommissarie Nelson följer efter Ruth känns inte så där övertygande. Så lite besviken blev jag.
   Tröstade mig med att läsa den första boken i serien, "Flickan under jorden", för att påminna mig om hur allt började. Och den är bra. I synnerhet finalen med ett oväder över de sanka saltängarna vid Ruths hus är bra. Omläsning är ett underskattat nöje.

Nytt norskt stjärnskott

Med "Maestro" presenteras den norska deckarscenens nya stjärnskott för svenska läsare. Geir Tangens debutroman leker med kriminalgenrens konventioner och är full av överraskande vändningar. Det är den första boken i en serie om journalisten Viljar Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll och den första som översatts till svenska.
   Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och med att hantera sina egna ångestattacker.
   När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg …
    Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när hon förstår att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Med dåligt rykte

   Ida Bäckmann har den svenska litteraturens sämsta rykte. Gustaf Fröding diktade att han köpte sin kärlek för pengar. Ida erbjöd sin och han tackade nej i åtta och ett halvt år. Om denna märkliga och förtalade kvinna har Sigrid Combüchen skrivit i "Den umbärliga". Det är inte en roman utan en form av reflekterande essä om en kvinna i skuggan.
   Under ett sista halvår i livet tog Fröding emot henne i sin cell på Uppsala hospital. Hon var den som kom med mat och vin och gott humör och idéer om bättre vård. Men när han började tala om giftermål fick hon portförbud av hans släkt och läkare.
   Efter hans död 1911 mötte hon Selma Lagerlöf, som uppmuntrade henne att skriva en bok om sig och skalden. Det blev skandal. Hon var orädd och känd som journalist och globetrotter. Hennes reportage hade spänt från Kaspiska havet till Paraguay. Efter skandalboken dog karriären. I femtioårsåldern slog hon
sig på lantbruk i Närke.
   Litteraturhistorien har alltid mätt människor efter betydelse och i den skalan är Ida Bäckmann liten. Att ställa sig på tå och tro man är likvärdig innebar att eftervärlden gav henne kvinnokönets värsta egenskaper: påflugenhet, hysteri, högljudd känslosamhet, frigiditet och - värst av allt - fulhet.
   Sedd med nutida ögon blir man medveten om en livstragedi.

Svensk feelgood-roman

"Sånger i skymningen" av Camilla Davidsson är den fjärde fristående delen om den unga storstadskvinnan Emma och hennes sökande efter kärlek, lycka och meningen med livet. Det är en bok om sorg, skuld och revidering av minnen, men även om barnlängtan. Boken är inspirerad av författarens erfarenheter av hur det är att förlora en förälder som man har en komplex relation till och svårigheterna i att bilda familj med någon som redan har barn.
   Den här boken börjar två år efter den omskakande pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela och Emma har lyckats bryta sig ur ekorrhjulet och lagt det mesta av sitt destruktiva beteende bakom sig. När vi möter henne här har hon just lämnat Fårö efter en sommars arbete på Solgården. Att driva ett pensionat var långt jobbigare än hon väntat sig och hon bestämmer sig för att återigen pilgrimsvandra i Spanien, dels för att få en smula lugn och ro, men även för att få rätsida på tankarna kring Olle, den tjugo år äldre läkaren hon är kär i. De har tillbringat sommaren ihop, men undvikit det viktigaste samtalsämnet av alla - frågan om barn. Men pilgrimsvandringen blir inte alls som Emma föreställt sig och en dag får hon ett oväntat samtal hemifrån. Hennes mamma har fått en stroke och ligger på sjukhus med svåra men. Emma lämnar motvilligt Spanien med huvudet fyllt av frågor. Får man vara arg på en svårt sjuk förälder? Deras relation har varit allt annat än enkel och de har inte setts på närmare två år.
    Camilla Davidsson, född 1969, gjorde sin författardebut med Under Vintergatans alla stjärnor.  Mellan 2008 och 2016 drev hon ett Bed & Breakfast på Fårö, men numera satsar hon helhjärtat på författarskapet.

En ny Donner på scenen

Rafael Donner debuterar med en högst annorlunda och uppiggande essäsamling, "Människan är ett känsligt djur". Det är originellt att en såpass ung person, 28 år, väljer en form som essän. Men han gör det på ett mycket personligt vis och använder det egna livet som klangbotten i texterna.
  Boken öppnar med en text där pappan Jörn Donner ligger på operationsbordet. Det är en hjärtoperation med stora risker. Patienten överlever, texten spinner vidare kring temat styrka förvandlad till svaghet – en utveckling vi alla kommer att få uppleva. Han återkommer till fader i fler av texterna, om varför pappor alltid vet bäst om hur båtar ska tas om hand eller reflekterar över vad det är som driver Donner den äldre vidare.
   Den unge Donner hör röster, det är känslor som tränger sig på. De talar precis när de vill och är omöjliga att kontrollera. De är svåra att sätta ord på men man kan ta omvägen och beskriva upphovet till kakofonin: skammen över att ha strypt en tupp då hungern efter kött blev för stor. Galenskapen man känner ensam i en fyllecell i Esbo polishus. Stoltheten då Finland vann guld i hockey 1995. Självsäkerheten man återvinner genom att byta namn.
    Rafael Donner vågar vara personlig och naken i sina texter, boken är full av intressanta och ofta humoristiskt iakttagelser av både hans eget inre och världen kring honom. Det ska bli intressant att se vilka vägar han väljer om och när han fortsätter med skrivandet.