I fjol kom Christine Falklands roman "Sfinx" ut. När jag nu har läst den så är det lite som att ha läst en kvinnlig Strindberg. Raseriet, utlämnadet, lusten att skada - allt finns hos romenens huvudperson.
Hon är den första hustrun som skriver brev till Claire, kvinnan hon inte kan släppa taget om, kvinnan som
är gift med "henne" Felix. Han, som skulle ha varit pappa till den son som aldrig föddes, han som kränkte och förnedrade.När man läser romanen inser man hur snabbt kärlek förvandlas till sin motsats.
Claire och Felix blir det enda hon kan bry sig om. Hon iakttar och smyger, tar sig in i familjens sommarhus, fläckar och smutsar ner. Hon kommer nära. Hon liknar Mårran, som så gärna vill in i gemenskapen men som är så kall att allt blir till is omkring henne.
Det är en väl berättad roman om avund i dess ondskefullaste och lägsta form. Suggestivt, krypande och på ett mycket exakt språk utforskar hon det mänskliga psykets allra mörkaste vrår. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar